Bidrar kunskapssamhället egentligen till kunskap?

Vi brukar säga att vi lever i ett informations- eller kunskapssamhälle. Vi brukar också säga att dagens informationverktyg, såsom Internet och all världens wikisidor och forskning, gör oss kunnigare i dag jämfört med tidigare. Men är det så inom alla områden? Kan kunskapssamhället lika bra fungera som en spridare av okunskap?

Kvällstidningar älskar okunniga människor, särskilt om det handlar om amerikaner eller britter. Enligt en brittisk undersökning ska så många som vart fjärde barn tro att bacon kommer från får och att havre växer på träd. 17 procent av brittiska vuxna och barn tror dessutom att ägg är en viktig ingrediens i bröd, enligt samma artikel. Vad säger detta oss? Spenderar vi för lite tid på landet eller ger helt enkelt webben och allt annat vi tar in begränsad information? Behöver vi ens veta varifrån bacon kommer?

En dansk undersökning gjorde för en tid sedan gällande att var tredje dansk tror på spöken. Svenske filosofiprofessorn Sven Ove Hansson sade sig tro att samma siffror mycket väl kan gälla i Sverige. För en tid sedan var det ufo och utomjordingar som gällde, nu är det paranormala fenomen folk tror på. Är detta bättre eller sämre än att folk tror på Gud eller något annat övernaturligt väsen? Spelar det roll?

Urban legends, moderna myter eller råttan i pizzan är alla termer på företeelser som verkar stärkas av snabb kommunikation, snarare än tvärtom. Trots att tio av varandra oberoende internetkällor påstår att en sak är sann så behöver den verkligen inte vara det. Men bara det faktum att något står skrivet och inte enbart berättas muntligen verkar fortfarande fungera som en slags verifieringsstämpel – oavsett vilka källorna är eller vad deras agenda kan vara.

Ännu märkligare tycks det te sig med de konspirationsteoretiker som tävlar om att förneka den ena företeelsen efter den andra. Det är inte bara månlandningar, fotbolls-VM och förintelsen man ger sig på i dag utan allehanda större och mer aktuella saker som den globala uppvärmningen och 11 september. Lekmän, högintresserade amatörer och allmänna tvivlare ställer samtida fakta mot otvetydiga bevis och uppmanar omgivningen till sund skepsis. Och skepsis är ibland sund – men den är det dock inte per definition.

Det verkar ibland som att kunskapssamhället jobbar baklänges och att misstänksamheten mot vissa sanningar byts ut till fullständig acceptans av andra, ofta mer otroliga fenomen. Egentligen tror jag att alltihop bottnar i två saker; dels tror jag att 1) alla människors möjlighet att sekundsnabbt publicera en tanke inför hela världen till nästan ingen kostnad alls medför en ocean av villfarelser, förutfattade meningar och ogrundade åsikter.

Men jag tror också att 2) samhället sviker människor genom att inte övertygande nog informera om vikten av källkritik. Vilken vanlig medborgare tänker någonsin källkritiskt i dag? Vem har tid? Vem har ork? Vem vet hur man gör? Vem vet om inte de referenslänkar jag publicerar i detta inlägg allihop refererar till halvsanningar? Vad i mitt resonemang säger att inte jag blåljuger mig igenom hela denna blogg?

Vem verifierar kunskap om 25 år då vi för länge sedan slutat lyssna på forksningsrapporter och avhandlingar? Vilka kunskapsformat kan vi lita på när text, bild, film, röster och andra ljud är både enklare och billigare att framställa ur en dator än ur verkligheten? Och kanske intressantast av allt; har kunskapssamhället sett till att just bidra till kunskap eller är kunskapssamhället anno 2025 lika fritt från kunskap som en del sanningsrörelser av i dag är befriade från faktiska sanningar?

Stora tankar. Egentligen alldeles för stora för en enda liten bloggpost, men jag kunde inte låta bli så här på Förintelsens Minnesdag.