Malmö har Sveriges bästa företagsklimat och hamnar på en hedrande andraplats i hela Europa, enligt en undersökning. Lund hamnar inte på någon pallplats direkt men har å andra sidan börjat koka rejält inom innovationskretsar efter att AstraZeneca bestämde sig för att lägga ner. Politikerna är glödheta – men bryr sig väljarna?
Sydsvenskans Thomas Frostberg talar om en maktkamp om innovationssystemen i Skåne:
”I Skåne finns 51 organisationer som ska hjälpa innovatörer och entreprenörer att bli mer framgångsrika. Det gör bilden helt oöverskådlig för en entreprenör som tar sina första stapplande steg. Det tänkta skyddsnätet, även kallat innovationssystemet, blir inte heller effektivt när resurserna sprids på en massa småorganisationer.”
51 organisationer är givetvis otroligt mycket och förmodligen även otroligt onödigt – men är innovation god politisk ammunition så är det. Eller är det verkligen det? Gagnas väljaren av - och framförallt bryr han/hon sig? – att det startas femtioelva instanser som ska hjälpa nyföretagande när det ändå är så svårt att få tag på hjälpen?
En snabb titt bland de etablerade inkubatorbolagen i Malmö och Lund visar att de har hyfsad koll på åtminstone delar av innovationsdjungeln. Men en lika snabb koll bland mina bekanta (bland dem som visat minsta lilla intresse för egenföretagande) pekar på att de endast känner till två instanser att vända sig till: starta eget-bidrag och Almi. Allt annat upplevs som en mix av ointressant, svårbegripligt och – och detta är det särskilt problematiska för makthavarna - inte menat för dem.
Starta eget-bidraget har länge varit ett skämt i Sverige. Det kräver att du i stort sett är långtidsarbetslös och/eller oanställbar och baseras dessutom på din a-kasseersättning, vilket i många ungas fall betyder inget alls. Visst fokus läggs på din faktiska affärsidé men långt ifrån så mycket som på kriterierna ovan. Och Almi är ju bra men handlar oftast om rena lån – och sådant är ju inte heller till för alla.
Jag tror inte att svenskens motsträvighet mot egenföretagande ligger i innovationssystemen utan i den omotiverade osäkerhet det innebär att driva eget. Detta är jag inte först med att säga – och heller inte sist. Ett sådant exempel av hundratals är förvirringen i hur man räknar ut sin sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Efter att ha försökt reda ut vilka regler som gäller för egenföretagare, med hjälp av tre olika representanter från Försäkringskassan, har jag fått tre olika svar som alla svajar och innebär brasklappar. Och så fortsätter det i instans efter instans. Ingen vet – resultatet blir en överraskning när du väl står där och egenföretagaren har genom åren vant sig vid ovissheten. Men hur många tappar vi på vägen?
Samhällets byggstenar är inte skapade för egenföretagare. Det är ett trist och gammalt mantra – men det är fortfarande sant. Och inget innovationssystem i världen ändrar på det. Och är kanske inte heller menade att göra, vad vet jag?
Kommentarer