I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.
Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.
Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.
De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?
Jo, på lite olika sätt.
Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.
Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.
Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.
Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.
Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.
Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.
Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.
Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.
Själv uttryckte jag det så här:
Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.
Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.
Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?
Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.
Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.
För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.
Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.
Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.
Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?
Ha, ett artikelavslut värdigt Lena Melin.
Gammelsmurf, som jag har saknat dig. Var har du varit?
Jimmy,
Ett intressant inlägg och jag tror att jag kan tala för alla mina chefredaktörskollegor när jag konstaterar att vi inte är nöjda med utveckligen. Det finns flera orsaker – okunskap, resurser, teknikutveckling osv – och säkert har vi också prioriterat detta för dåligt. Men låt mig kort fokusera på en sak.
Jag är en varm anhängare av tanken att journalisterna ska vara aktiva i sociala medier och gärna i tidningarnas egna forum, men man måste ha respekt för svårigheterna.
Jag tillhör nog en av de mer aktiva, som svarar på inlägg på min blogg på Expressen.se och som kommenterar exempelvis här och nu. Men: som chefredaktör är jag mest på en redaktion eller hemma, med konstiga arbetstider som möjliggör detta – situationen är en annan för en reporter på fältet.
Här finns en stor utmaning för de redaktioner som nu lovar större engagemang. Bland dem Expressen. Alldeles enkelt är det inte. Jag ser ibland kritik mot t ex reportrar som inte deltar i olika forum, men det känns orättvist när jag vet att journalisten är utsänd någonstans eller har sin första lediga dag efter fem nätter på redaktionen. Och så vidare.
Vi får alla fundera vidare på hur det ska bli bättre.
Vänligen
Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen
Inte heller en ”medieexpert” förmår uppenbarligen uppmärksamma den fullständigt absurda Siewert Öholm-logiken i att tala om tonen i tidningarnas kommentarsfält och terrordåden i Norge i samma mening och om den dolda agenda att inskränka yttrandefriheten som är motivet till att så många medieaktörer inte låtsas om nämnda absurditet.
Om bl.a. detta talade jag i SVT Debatt den 1 sep och i följande skriftliga debattinlägg:
Näthatet, kommentarsfälten och de dolda agendorna
Ingen tycks heller ställa den centrala frågan om Jan ”vi gillar olika” Helin som bedriver Sveriges största hetskampanj mot Sverigedemokrater och Thomas ”hopknycklad SD-valsedel i rännsteten” Mattson är de vara demokratisyn är de personer som är bäst lämpade att bestämma nivån för vad som ska tillåtas i tidningarnas kommentarsfält beträffande invandrings- och islamkritiska åsikter.
För mig är det uppenbart att det är att sätta bocken som trädgårdsmästare. Som ansvariga för respektive tidning har de förstås i strikt mening rätt att själva avgöra vilka kommentarer de vill censurera bort. Men när de deltar i diverse TV-soffor som opinionsbildare i denna fråga rent allmänt, då är det svårt jäv, i synnerhet som de oftast flankerats enbart av ryggdunkande SD-motståndare som Lisa Bjurwald.
Det är diskussion i media lika allsidig och objektiv som i Nordkorea. Men det är samtidigt symptomatiskt för vad som sker bakom det som synes ske när tidningarna nu börjar åsiktsselektera i sina kommentarsfält.
Det blev nåt knas med länken ovan men klicka var som helst på den orange texten så kommer du till artikeln.
Bäste Herr Dagerlind, Jag är inte bekant med uttrycket ”Siewert Öholm-logik”. Jag hade varit tacksam ifall du kunde utveckla dig något.
Passa även gärna på att fördjupa ditt resonemang angående yttrandefrihetens avhängighet av kommentarsfält på kommersiella webbsidor. Jag är personligen av den åsikten att det är först när intresseorienterade webbplatser så som som politisktinkorrekt och antifa stängs ned medels tvång vi kan börja prata om inskränkningar på yttrandefrihet.
F-Ö vill jag bara påpeka att jag har full förståelse för de murvlar som inte vill sitta och tjata med ”proffskommentatorer” hela dagarna.
Alternativen äro två;
Ett: stäng kommentarsfälten
Två: betala murvlarna för deras kommentarer.
Då det ekonomiska läget för tillfället inte tillåter alternativ två återstår endast det första.
Ja, godnatt
@Thomas Mattsson: Givetvis förstår vi alla problematiken för en reporter när denne förväntas skriva för en tidning samtidigt som kommentarer i hundratal ska besvaras.
Jag känner igen melodin i detta, när exempelvis riksdagsledamöter försöker kombinera en tid på fältet på olika Sverigebesök samtidigt som de förväntas befinna sig i riksdagen på varje liten debatt och omröstning. Jag förstår att det inte är hållbart i många fall.
Men det som då saknades redan från början var en plan och en kommentarsstrategi som tydligt förklarar för både reportrar och läsare hur saker är tänkta att fungera; en ny form av läsardebatt i vilken tidningar *både* kan generera extraklick och stärka läsardebatten.
Det är tillbaka till tänkarmössan som gäller. Förhoppningsvis leder hela denna debatt till slut fram till en någorlunda standardiserad kommentarsstrategi som faktiskt fungerar – och som inte bara är en tillbakagång till postade insändare.
Jimmy Wilhelmsson
@Mats Dagerlind: Det är ganska mycket du tar in i en enda fråga; huruvida tidningar som grupp försöker begränsa yttrandefriheten genom att långsamt förändra kommentarsmöjligheterna är en lite annan fråga. Och ärligt talat är jag inte direkt övertygad att det hänger ihop på det viset.
Jag tror att det egentligen är mycket enkelt. Kommentarer i nyhetsartiklar uppstod inte förrän bloggar och andra kanaler började prata om hur det genererar trafik. Mediesajter lever på att det genereras trafik till dem; alltså införde de kommentarer.
Problemet, som vi ser ovan, är att man aldrig bemödade sig med att ordentligt analysera hur kommentarerna var tänkta att fungera och på vilket sätt de var kopplade till det övriga redaktionella arbetet. Om saker och ting var på väg att gå fel hade de ju fortfarande möjligheten att stänga ner dem.
Vilket man inte behövt göra, förrän nu – i en tid då läsarna vant sig vid kommentarerna och ser det som att en rättighet tas ifrån dem. Vilket både är rätt och fel tänk på samma gång.
Jag är övertygad om att kommentarer på mediesajter kommer tillbaka. Min förhoppning är att det sker i en helt ny men standardiserad form; det är nämligen fortfarande inte för sent att uppfinna saker på nätet, tro det eller ej.
Jag fixade förresten länken till dig, vet inte riktigt vad som hade hänt.