Det är lätt att slentrianmässigt hålla med om att alla former av öppna diskussioner är bra för både demokratin och debatten. Men frågan är vad åren av öppna kommentarer efter artiklar egentligen gör för någotdera? Den som under en tid följer de två stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen slås ofta av att det är samma klick människor som skriver, raljerar och skäller. Inte sällan återkommer samma stenhuggna åsikt gång på gång och ibland följande på varandra, vilket kraftigt sänker läsbarheten.

Det är sällan några analyser eller givande synvinklar man delar med sig av, utan oftast bara personliga åsikter kring föregående talare och befästandet av egna åsikten. Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Så om varken artikelförfattaren tar åt sig feedback eller läsaren blir visare eller mer upplyst av dem – vad är kommentarerna, förutom ett förlösande skällsplank? Gör de artikeln eller diskussionen bättre?

Bättre kanske det är i den fackpress som också öppnat upp för kommentarer? Förlaget IDG samlar artiklar från sina tidningar på webbsajten med samma namn och även NyTeknik brukar ha flitigt med kommentarer efter intressanta texter.

Och för det mesta håller kommentarerna högre kvalitet och för verkligen en diskussion – men så fort ämnet blir kontroversiellt riskerar debatten att spåra ur även här. Då kan det se ut så här:

 Den här artikeln har 218 kommentarer:
(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:25

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:53

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:01

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:02

Vilken nött – (Anders Berggren) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:03

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:07

För inte så länge sedan kunde vi läsa på Fotbollskanalen.se att backlegendaren Glenn Hyséns son, Anton Hysén, trädde ur garderoben och kom ut som gay. Inte särskilt uppseendeväckande i sig, men efter en fullkomlig tsunami av homofoba kommentarer kände sig sajtägaren tvingad att stänga ner kommentarerna på den enskilda artikeln.

Debatten han ville starta uteblev och hatet tog över - hat som helt överskuggade det han egentligen ville ha sagt. Man kan säga att en poäng ändå fördes fram - men en poäng som ledde till att den öppna diskussionen på sajten fick stängas. Kan stängda kommentarer alltså i sig vara ett slags inlägg i debatten?

Sydsvenskan lät alla artiklar ha öppna kommentarer när de lanserade sin nya sajt för något år sedan - men numera stängs kommentarerna ned redan innan publicering om ämnet antas ge upphov till alltför hetsig diskussion, till exempel när texten tangerar integrationspolitik på något vis.

Elaka tungor menar att SDS på detta vis avslöjar vilken bakgrund en misstänkt förövare av en omskriven kriminell handling har - svensk eller utländsk. Och oavsett vilket – är det demokratin och diskussionen till gagn att kommentarer stängs ner kring de diskussioner folk har starkast åsikter – redan innan debattern ens spårat ur? Vilka diskussioner är då lugna nog att tillåtas – hur ser en sådan yttrandepolicy ut?

I långa loppet är kommentarer av texter på nätet i allmänhet av godo – men det finns anledning att titta närmare på problematiken kring de öppna diskussionerna som trots allt finns. Frågor som tål att diskuteras är bland annat följande:

• Varför hatas det oftare än diskuteras?
• Vem är kommentarerna till för? Olika syfte för olika publikationer?
• Vilka är kriterierna för att stänga ner kommentarer – och varför just dessa?
• Och kanske viktigast – varför har er publikation ens kommentarer?

Det finns lagkrav för kommentarer på sajter och sajtägaren är, beroende på teknisk lösning, skyldig att avlägsna kommentarer som bryter mot lagen. Men ofta känns det som att tidningar på nätet tillåter kommentarer ”därför att andra gör det” och stänger ner dem ”när det börjar spåra ur”. Detta är varken vidare analytiskt, framåtdrivande eller diskussionförbättrande utan bara ett sätt att reagera istället för att proagera.

Att media, såväl som alla andra, vill äga diskussionen kring sina egna alster förstår jag. Men har kommentarsfunktionen hittills gett den öppenhet vi hoppades på?

Jag är själv osäker men hoppfull.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag blir pappa mot slutet av september och hade dessutom en flytt på gång  i månadsskiftet som varit – plus att augusti normalt sett är en månad då väldigt mycket ska planeras (och ibland verkställas direkt) inför höstens och vinterns rivkörningar.

I vilket fall blev jag givetvis sjuk i söndags, direkt efter arbetet med flytten, och har varit krasslig sedan dess. Kombinationen av nedpackade saker, avsaknad på tv och bredband och sängliggande i tre dagar gjorde att jag för första gången på mycket länge fick stifta bekantskap med den igen – tristessen. Jag kunde bara ligga sjuk i sängen och inget göra mer än att försöka bli frisk, då jag inte ens orkade leta i flyttlådorna efter förströelse.

Jag har normalt aldrig tråkigt längre, det är en känsla jag mest minns som barn eller tonåring. Mängden av möjliga stimuli finns numera överallt i mitt liv. Kanalpaketet från ComHem inledde med att bjuda på samtliga 175 kanaler, det står fler spel och böcker i bokhyllorna än jag någonsin hinner eller orkar spela/läsa och lägg därtill att jag har min sambo att umgås med – och snart alltså även en liten en. Men jag har fortfarande bara 24 timmar per dygn.

Det finns säkert de som rynkar på näsan åt dem som försöker förklara allting med tekniska framsteg men jag hävdar bestämt att det just är tekniken som bär skulden för att tristessen är på väg att försvinna.

• Internet och strömmande innehåll gör att nätet är en aldrig sinande källa av både viktigt och oviktigt innehåll.
• Kostnaden att producera musik, litteratur och annan underhållning sjunker konstant och breddar utbudet samt ökar det potentiella inköpet av media för varje enskild svensk.
• Cyklerna för teknisk innovation, såsom spelkonsoler, datorer, mobiltelefoner minskar ständigt och tvingar/motiverar dig att skapa nya, vilket gör att du nästan alltid måste lära dig en ny apparat.
• Ökningen av mobilt internet och mobila telefoner gör att du nästan kan nås och nå varifrån som helst.
• Att ständigt vara uppkopplad – och framförallt ”inkopplad” i vad som händer – är fortfarande, trots många profetior om att det ska bli omodernt, helt rätt och inne. Bara att vara sjuk och bortkopplad i tre dagar lyfter dig ur ett visst sammanhang.

Jag är ingen pyskolog - men säkert är det väldigt bra att vara uttråkad ibland. Jag kan tänka mig att en del av vårt välbefinnande grundar sig i tristessen som motpart till lyckan och att vi genom att bli av med de långtråkiga stunderna riskerar att även tumma på vår uppfattning av lyckan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite som att säga att vi måste tumma på vår välfärd för att riktigt förstå hur bra vi har det – ingen riktigt bra förklaring, alltså.

Oavsett konsekvenserna av att långtråkigheten försvinner så kan vi iallafall konstatera att det finns mer underhållning tillgänglig för dig inom fem minuter än du någonsin kan konsumera under hela ditt liv. Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Du missar alltså inte bra saker för att du inte har tillgång till dem – utan för att du genom din blotta existens inte har tillräckligt med tid på dig att ta del av dem.

Sådan är tekniken; välgörande och enormt skrämmande på samma gång. Om du fortfarande inte tror mig, så begrunda det faktum att orden tristessen och it-stressen består av samma bokstäver, det vill säga de är anagram till varandra.

Skämt åsido, kanske har tristessen i detta avseende faktiskt ersatts av it-stressen som rådande i-landsproblem.

Magisterexamen i statsvetenskap fyllde jag med diverse studier om terrorism (då var ämnet iskallt i Sverige). Delar av mitt arbetsliv har dessutom bestått av att arbeta med omvärldsanalys så jag känner igen en spionönskelista när jag ser en. IDG rapporterar i dag kring det förslag som RIAA och MPAA lagt fram och som de på fullt allvar borde bli verklighet för att stoppa piratkopieringen av digital underhållning.

Den innehåller (enligt IDG) förslag på åtgärder som:

• Spionprogram som installeras på användarnas datorer och som kan upptäcka piratkopierat material.
• Obligatoriska brandväggar som kan känna av om en användare ägnar sig åt att sprida upphovsrättsskyddat material olagligt.
• Den amerikanska tullen ska få söka igenom bärbara datorer, mediespelare och usb-minnen på jakt efter piratkopierat material.
• Större internationella påtryckningar på andra länder att införa striktare lagar och regler kring upphovsrättsskyddet.
• Amerikanska myndigheter såsom FBI och Department of Homeland Security bör bistå i jakten på piratkopierare.

Det här har ingenting med piratkopiering att göra längre. Att koppla in säkerhetspolisen är enbart en flört för att skaffa allierade, men det är mig veterligen första gången det gjorts så tydligt och konsekvent. Det branschen borde ägna sig åt är att se på sina egna tillkortakommanden och fråga sig vad de egentligen erbjuder sina tilltänkta kunder istället för att enbart krama distributionsleden och skylla dalande försäljningssiffror på nedladdning.

De borde fråga sig:

• Hur skapar vi egentligen tjänster som är lika enkla som piratalternativen men där folk kan betala?
• Personligen använder jag Headweb – bra och smidig, men på tok för dåligt innehåll. Hur ser vi till att innehållet i våra tjänster är lika välfyllda som piratalternativen?
• Måste biografer få filmer innan butiker och uthyrningsställen? Borde folk få välja hur/var de ska få se filmen?
• Och viktigast – vet vi vilka dörrar vi öppnar genom att hoppa i säng med de hårda grabbarna? De skiter nämligen i dina filmer och din musik – de vill bara ha sina metoder in i lagboken.

Detta må vara hårda ord. Men det är rätt farliga saker vi pratar om.

Du hittar fler detaljer här.

I årtionden har domedagsscenarier avlöst varandra och att människans undergång inom kort är ett faktum bestrids aldrig; istället handlar det bara om när det sker och hur. Förutom miljöhot, slocknande sol och ilskna kometer så brukar vårt rasande utvecklingstempo när det gäller skapandet av artificiell intelligens vara populärt att skapa ominösa teorier kring – och då främst runt våra vänner robotarna.

Ordet robot kommer från ryskans ord för arbeta och beskriver mycket väl vad en robot är menat att göra – utföra sysslor människor inte vill/kan/får göra eller som roboten helt enkelt utför mer kostnadseffektivt. Och vilken intelligent varelse nöjer sig med det?

Låt säga att roboten i framtiden blir som den moderna medvetna människan, homo sapiens sapiens – människan som vet att hon vet. Har vi någon chans mot en specialtränad och illasinnad robot utan skrupler, moral, ånger, medömkan, rädsla eller onödiga känslosamma band? Som vet att hon vet och gör allt för att hamna överst på näringskedjan. Som kan reparera sig själv och på egen hand säkrar energiförsörjningen. Som inte räds kyla, hetta, sömnbrist eller kroppsligt våld och som opererar lika bra oavsett tryck, höjd, syrehalt och mental press.

När man ser den hemmabyggda Lego Mindstorms-roboten som på 12 sekunder löser Rubiks kub inser man att en fokuserad robot löser sin uppgift lika snabbt som den mest geniala människan – men varje gång. Och 24 timmar om dygnet.

Å andra sidan har människan också trumfkort. En människa anpassar sig väldigt bra till rådande omständigheter. Samma snillrika hjärna som uppfann roboten kan också tänkas hitta sätt att förgöra den. En robot, aldrig så tänkande, kör efter de mönster den lärt sig och blivit programmerad, åtminstone tills den dag den mänskliga hjärnan går att kopiera rakt av.

Jobbiga nyheter om att hemmapulare knäckt Blu-ray, iPhone och våra kära betalkort är i detta sammanhang riktigt bra nyheter. Det innebär att vi fortfarande ligger före och kan knäcka de idiotsäkra maskiner och system vi lagt mångmiljardresurser på att säkra.

Kom det ihåg. Det oknäckbara systemet finns alltså ännu inte. Och först när det finns bör vi kanske vara riktigt rädda för Terminatorn med uppdrag att pensionera oss en gång för alla.

Jobba på, kära crackare – mänskligheten vilar tungt på era axlar.

Dagens Lokaltidningsbesvikelse är en skön blogg som trippar på gränsen mellan humor och åtlöje. Sajten länkar helt enkelt bara till nyheter som består av arga människor i en lokaltidning.

Kriterierna är:

1. Trivialt problem ex. Bernt fick vänta en kvart på färdtjänsten.
2. En bild på den drabbade, gärna med familjen runt.
3. En konstlad min, huvudet på sniskan och mungiporna så långt ner det går.
4. Helst ur någon lokaltidning.

En av dessa många besvikelser handlar om några personer som inte åt upp riset vid en sushibuffé utan nöjde sig med fisken, åtminstone enligt artikeln. Ägaren ber dem då att avlägsna sig och inte helt oväntat känner de sig förnärmade och ”kommer att gå till tidningarna” – i det här fallet Metro.

Det är där gemene man bör stanna upp och tänka ett varv till, webben kan lätt vända på steken till din nackel. Det är en sak att tidningen väljer att ta sig an din sak – men en helt annat hur det tas emot av läsarna. För 20 år sedan har saken passerat och restaurangen hade kanske dragit öronen åt sig – i dag kan läsarna också säga sitt. Just denna artikel finns bara att hämta från pdf-versionen av Metro och kan inte kommenteras – men på själva bloggposten från Dagens Lokaltidningsbesvikelse ligger i skrivande stund drygt hundra kommentarer om hur rätt ägaren gjorde som avlägnsade de kränkta gästerna. En precis tvärtom effekt, alltså.

Webben – och i synnerhet den sociala webben – är svårare att hantera än alla andra medier. Den kan vända den mest avgjorda fråga och har en tendens att explodera i ansiktet på den som inledde processen, ungefär som en hemmagjord fyrverkeripjäs.

Man ska inte vara rädd för webben – men man ska tänka en stund innan. Kanske helst två.

”Datorn och mobilen är en stor källa till frustration, om man har barn. Att se sin tonåring med en hand, och nästan ett öga, göra läxorna samtidigt som hon klickar mellan MSN, Facebook, Youtube och Spotify kan få stresshormonerna att rusa på den mest förstående förälder.”

Detta är inte att göra flera saker samtidigt, för mig. Detta är att göra läxan och samtidigt förströ sig med brus. Det kan hända att det inte stör, det beror ju helt på person – men att dra några slutsatser kring hur multitaskande den individen är i till exempel sitt arbete skulle jag som arbetsgivare inte göra.

I kommunikationsbranschen har du ständigt flera saker att göra på en gång. Jag har aldrig två renodlade timmar på mig att sitta med en enda text eller en enda idé. Samtidigt som jag skriver något viktigt kan vem som helst avbryta mig via epost, chat eller sms och ge mig nya uppgifter jag måste utföra genast, utan att för den delen avbryta skrivandet. Så fungerar mitt jobb – är det brått så är det. Prio, prio, prio och kontentan är att uppgifterna blir upphackade i smådelar. För mig går detta utmärkt till en viss gräns; det händer att slarvfel begås men det finns ofta rutiner för att hitta dessa också. Att stänga in sig på ett rum i tre minuter för att göra sista genomläsningen är ett sådant knep. Att låta någon annan läsa igenom texten är ett annat.

Däremot klarar jag inte av att lyssna på musik samtidigt som allt detta sker, där går gränsen. Under min militärtjänstgöring hade jag stora problem med att ta in morsekod samtidigt som det visslades och pratades under de övningar vi utsattes för. Jag hade dock inga problem med att utföra flera sysslor samtidigt. Det är alltså inget fel på min multitasking men den kommer på bekostnad av att övriga störmoment helst bör försvinna.

Min spontana kommentar till det så kallade multitaskingfenomenet är alltså; kan du verkligen multitaska eller kan du bara utföra en uppgift samtidigt som du blir störd utifrån? Båda talangerna är nyttiga – men helt olika.

Å andra sidan är jag ingen hjärnforskare. Bara en simpel kommunikationsarbetare – som kan göra två grejer samtidigt.