Tonen må vara hård, men uppriktig. Det väcker nytt liv till en gammal fråga; hur lång tid bör en startup ha på sig?

När jag läst [...]]]> ”Du borde hata att vara startup”, skriver Erik Starck som rubrik till en kort bloggpost om att ”varje dag du befinner dig i startup-läget är en misslyckad dag.”

Tonen må vara hård, men uppriktig. Det väcker nytt liv till en gammal fråga; hur lång tid bör en startup ha på sig?

När jag läst Starcks korta inlägg och dessutom följer länken till Fredrika Gullfots originalinlägg, förmodar jag att Starck menar att dagen du slutar vara startup är din ”riktiga start”, så att säga.

Han skriver nämligen:

We tend to glorify the startups too much. As Steve Blank says “a startup is a temporary organization designed to find a scalable business model”. What this actually means is that each day you spend in “startup mode” is a failed day. You still haven’t found the scalable business model!

Fredrika Gullfot är själv entreprenör och driver uppstartsföretaget Simris Alg, som är kopplat till företagsinkubatorn Ideon Innovation (som jag arbetar med) och Marint centrum i Simrishamn. Det nämner jag mest så att kopplingarna är tydliga.

Hennes resonemang (som inleds med en reflektion över Hans Roslings ledare om svenskens okunnighet om tredje världen) är att hon träffar på entreprenörer som fått medial uppmärksamhet, men som efter några år fortfarande ligger kvar i samma startupfas.

Media skriver fortfarande om dem och de hittas ännu på mässor och startupmingel som startupföretagare, trots att de vid det här laget borde ha utvecklats till kommersiella företag.

Men det vill inte världen se. Världen gillar den unga tjejen med den behjärtansvärda affärsidén, kompisgänget med sin coola attityd och vilja att ta över världen. De blir som ett slags barbiedockor, som man plockar ut och leker lite med på inspirationseventen, och sedan stoppar tillbaka i lådan. Startup-Barbie, och Startup-Ken. Så utvecklas dessa startup-entreprenörer istället för företagsledare och tillväxtskapare till enmansföretagare som föredragshållare och skribenter.

Båda synsätten är intressanta. Och ger upphov till två funderingar jag diskuterat med folk tidigare under året som gått.

För det första håller jag med Gullfot om medias (och kanske vi människors) förkärlek till entreprenörsberättelsen.

Den går ut på ungefär samma sak; en ung (ofta) och fattig (alltid) kille eller tjej startar sin verksamhet i ett garage och beskriver kaxigt hur världen ser ut. De får gärna sticka ut i styrelserummen och kapitalet tävlar om vem som får slänga pengar över dem. Klädkontot ska helst vara större än marknadsföringskontot; det är ett tecken på att man ligger rätt i tiden och låter andra komma till dig hellre än du till dem.

Ovanstående är överdrivet och lätt raljerande - men den perfekta entreprenörsberättelsen ser ut så. Du har större chans att bli omskriven om du pressar in din verksamhet i denna mall.

Och egentligen är det inget fel med sådana historier, men uppföljningen av startups är ofta bristfällig – och det tror jag inte sällan beror på att media, och ibland även entreprenören själv, har svårt att veta när gränsen är nådd; när övergår startupbolaget till nästa fas?

När är det ok för media att ställa krav och vara kritiska? När kan de börja ställa de jobbiga frågorna? Och när glider entreprenören in i den fas då de själva får stå ut med att vara måltavla för uppstickare, för andra startups? Och är entreprenören ens beredd på medial kritik?

Som journalist är det säkert inte lätt; vi kommunikatörer klagar ständigt på att det skrivs för sällan om viktiga startupbolag – och när de gör det belönar vi dem genom att gnälla. Och kanske är det faktiskt så att läsaren vill ha entreprenörsberättelsen gång på gång? Den kanske gör mer för nyföretagandet än vad den krångliga, svettdrypande och förvirrade verklighetsförankarde bilden gör?

Den andra aspekten är den acceptabla tidsgränsen. Det nämns två till tre år; är bolaget inte kommersiellt och funktionellt då är det eventuellt en misslyckad startup. Men är det så i alla lägen?

Jag vet att Erik Starck oftast menar IT-bolag när han talar om startupföretag. Och dessa har generellt sett närmare till marknaden än exempelvis bolag inom medicinteknik eller life science. Olika bolag har olika lång startsträcka.

Men spelar det någon roll för media? Bör det skrivas om ett bolag som har åtta år till lansering? Är det möjligt att göra en vettig analys av en innovation som ligger så långt bort?

Nej, kanske inte för IT-sektorn. Kika på din mobiltelefon och försök minnas vad du pratade i för åtta år sedan. Gjorde du ens annat än att prata i den?

Men andra sektorer går långsammare, och i en del fall måste innovationerna testas och säkras – inte minst de som handlar om mediciner eller andra ämnen som på ett eller annat sätt kommer att påverka människokroppen eller andra delar av det biologiska systemet.

I dessa fall startar innovationen ofta med forskning. Därefter ska det kontrolleras om det går att kommersialisera denna forskning - detta är alltså långt innan entreprenören ens kan börja fundera på marknad, försäljning och media.

Därmed inte sagt att det är fel att startupföretag måste vilja sträva efter att gå in i nästa fas; det är klart att de måste.

För startupföretagets del är dock det viktigaste, enligt min mening, att ständigt ställa sig frågan om innovationen fortfarande är relevant.

Har tillfället gått förbi? Har annan teknik/forskning tagit över och är bättre lämpad för framtiden? Vidareutvecklar jag min innovation för att optimera chanserna eller av ren slentrian?

Bland de företag som i dag är marknadsledande finns det många många exempel på idéer som helt enkelt inte höll måttet när de själva var startups. Gemensamt för dem alla är att de insåg det i tid och skruvade på affärsidén eller ersatte den helt. Det tog givetvis tid, men få träffar rätt från början.

Jag tror inte per automatik att det är fel att ett startupbolag kämpar på efter tre år utan tillväxt. Jag tror däremot att varje startupbolag som inte ofta stannar upp och sticker fingret i luften - och ständigt ställer sig själv de jobbiga frågor Starck och Gullfot skriver om – är dömt att misslyckas.

Det är skillnad på att göra saker rätt – och att göra rätt saker, som en coach jag känner skulle ha sagt.

Flera av de telegram och artiklar som kommer från nyhetsbyråer är också anonyma. Är denna anonymitet också ett problem?

Jag frågade mig redan i mars om kommentarsfälten efter artiklar egentligen för debatten framåt?

Efter [...]]]> Under hela sommaren pågick en livlig diskussion om näthat och kommentarsfält om vartannat. Ett av problemen ansågs vara anonymiteten bland kommentarerna.

Flera av de telegram och artiklar som kommer från nyhetsbyråer är också anonyma. Är denna anonymitet också ett problem?

Jag frågade mig redan i mars om kommentarsfälten efter artiklar egentligen för debatten framåt?

Efter terrordådet i Norge tog kommentarsdebatten fart i hela Mediesverige och flera stora tidningar valde att tillfälligt stänga av kommentarerna i väntan på ett nytt och icke-anonymt sätt att skapa diskussion.

Anonymiteten på nätet har därmed fått sig en rejält törn här i Sverige. Åtminstone på läsarsidan.

Men hur är det på avsändarsidan? En vanlig dagstidning består i dag av en betydande mängd TT-telegram som i nästan samtliga fall har en anonym avsändare. Gratistidningarna som ung som gammal plockar på sig varje morgon innehåller en ännu högre andel anonyma nyhetstexter.

Är denna form av anonymitet också ett problem?

Anledningen till att medierna ryggade tillbaka för anonyma kommentarer sades vara att de bidrog till ett ökat näthat. Anledningen till att de bidrar till ett ökat näthat sägs vara att avsändaren inte behöver stå för sina åsikter. Anonymitet gör i denna tolkning att den som skriver inte är lika noggrann, empatisk eller sympatisk som den vars identitet är känd.

Gäller samma sak för en anonym nyhetsskribent, om än i annan form? Skriver, researchar eller vinklar den person annorlunda som vet att namnet sällan kopplas till texten?

Jag vet inte, men varför chansa?

Alla mediekonsumenter inser att en skribent inte har tid att läsa igenom och svara på allt som skrivs. Men det underlättar i ett öppet mediesamhälle att den som läser vet vem som ligger bakom de fakta, de citat och de vinklingar en redaktionell text innehåller.

Att det är den enskilda tidningens ansvarige utgivare som ansvarar för det innehåll TT-texterna står för är en sak. Men att diskussionen haltar när textens upphovsman/-kvinna inte är känd är en helt annan.

TT och andra nyhetsbyråer fungerar alltjämt som mäktiga gate keepers som i mångt och mycket bestämmer vad som hamnar i tidningar och inte; särskilt stor makt har de över det redaktionella innehåll som gratistidningarna erbjuder – och som ett mycket stort antal svenskar suger i sig varje dag.

Om anonymitet är ett problem för den öppna och hederliga debatten så borde det vara så både på avsändar- och mottagarsidan. I vilket fall tål det att luftas och diskuteras.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig [...]]]> I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

Därmed har Qliktechs 18-åriga Ideonhistoria nått en ände och ännu en svensk exportframgång visar hur science parker levererar till [...]]]> För några veckor sedan berättade det svenska framgångsbolaget Qliktech att man nu lämnar sina lokaler på Ideon Science Park. Ny hemvist för beslutsstödsleverantören blir det hus där Sony Ericsson tidigare huserade innan nerdragningarna i Sverige.

Därmed har Qliktechs 18-åriga Ideonhistoria nått en ände och ännu en svensk exportframgång visar hur science parker levererar till näringslivet och samhället.

Qliktech startade på Ideon Science Park år 1993 när själva Ideon inte ens fyllt tio år. Bolaget åkte med i den IT-boom som uppkom mot slutet av 90-talet och hastigt avtog redan år 2000 men tack vare den gedigna produkten, beslutsstödet Qlikview, drogs man inte ner i den konkursvirvel många bolag sögs in utan kunde ta nya tag i den stundande lågkonjunkturen i början av 2000-talet.

I dag ligger en stor del av Qliktechs verksamhet i USA och en lyckad notering på Nasdaq-börsen har gett ett muntert 2010. Så muntert att bolaget nu växt ur sina lokaler på Ideon Science Park där det startat och verkar i alltså nästan två decennier.

”Vi har helt enkelt vuxit ur lokalerna här. Som en följd av vår expansion har vi hela tiden fått jaga nya lokaler och nytt utrymme i det här huset”, säger Jonas Nachmanson som är CTO på Qliktech och därmed basar över verksamheten i Lund. (källa: IDG)

Och så är det ju. Ideon Science Park startade för att ta idéer från både universitetets forskning och näringslivet i allmänhet och kommersialisera dem i innovativa och ekonomiskt gångbara tillväxtbolag. Det ligger ju i sakens natur att ett framgångsrikt tillväxtbolag för eller senare växer ur sin science park och för egen del får många, många fler kopiera dem och göra samma sak.

Ett utflyttat tillväxtbolag ger nämligen ofta två positiva effekter; dels startar många nya bolag upp runtomkring för att antingen leverera tjänster till den nytillkomna jätten eller också som avknoppningsbolag från densamma. Därtill öppnar en flytt upp för nya bolag att flytta in och så länge bara verksamheten stannar i närheten - antingen i Lund eller åtminstone i regionen – så föds hela tiden nya saker när ung blir mogen.

Och så verkar ju vara fallet med Qliktech:

”Jag kan inte säga exakt hur mycket [vi expanderar i Lund] på grund av de amerikanska börsreglerna. Men jag kan säga att vi växte med ungefär 40 procent under förra året – och det kommer inte att bli mindre än så i år. En stor del av tillväxten kommer att ske i Lund, vi ska expandera aggressivt inom forskning och utveckling.”

Qliktech är i sanning en trevlig lunda- och Ideonhistoria.