informatören » Kommunikation

Hur lång tid bör en startup ha på sig?

Jimmy Wilhelmsson — Wed, 11 Jan 2012 09:31:57 +0000

”Du borde hata att vara startup”, skriver Erik Starck som rubrik till en kort bloggpost om att ”varje dag du befinner dig i startup-läget är en misslyckad dag.”

Tonen må vara hård, men uppriktig. Det väcker nytt liv till en gammal fråga; hur lång tid bör en startup ha på sig?

När jag läst Starcks korta inlägg och dessutom följer länken till Fredrika Gullfots originalinlägg, förmodar jag att Starck menar att dagen du slutar vara startup är din ”riktiga start”, så att säga.

Han skriver nämligen:

We tend to glorify the startups too much. As Steve Blank says “a startup is a temporary organization designed to find a scalable business model”. What this actually means is that each day you spend in “startup mode” is a failed day. You still haven’t found the scalable business model!

Fredrika Gullfot är själv entreprenör och driver uppstartsföretaget Simris Alg, som är kopplat till företagsinkubatorn Ideon Innovation (som jag arbetar med) och Marint centrum i Simrishamn. Det nämner jag mest så att kopplingarna är tydliga.

Hennes resonemang (som inleds med en reflektion över Hans Roslings ledare om svenskens okunnighet om tredje världen) är att hon träffar på entreprenörer som fått medial uppmärksamhet, men som efter några år fortfarande ligger kvar i samma startupfas.

Media skriver fortfarande om dem och de hittas ännu på mässor och startupmingel som startupföretagare, trots att de vid det här laget borde ha utvecklats till kommersiella företag.

Men det vill inte världen se. Världen gillar den unga tjejen med den behjärtansvärda affärsidén, kompisgänget med sin coola attityd och vilja att ta över världen. De blir som ett slags barbiedockor, som man plockar ut och leker lite med på inspirationseventen, och sedan stoppar tillbaka i lådan. Startup-Barbie, och Startup-Ken. Så utvecklas dessa startup-entreprenörer istället för företagsledare och tillväxtskapare till enmansföretagare som föredragshållare och skribenter.

Båda synsätten är intressanta. Och ger upphov till två funderingar jag diskuterat med folk tidigare under året som gått.

För det första håller jag med Gullfot om medias (och kanske vi människors) förkärlek till entreprenörsberättelsen.

Den går ut på ungefär samma sak; en ung (ofta) och fattig (alltid) kille eller tjej startar sin verksamhet i ett garage och beskriver kaxigt hur världen ser ut. De får gärna sticka ut i styrelserummen och kapitalet tävlar om vem som får slänga pengar över dem. Klädkontot ska helst vara större än marknadsföringskontot; det är ett tecken på att man ligger rätt i tiden och låter andra komma till dig hellre än du till dem.

Ovanstående är överdrivet och lätt raljerande - men den perfekta entreprenörsberättelsen ser ut så. Du har större chans att bli omskriven om du pressar in din verksamhet i denna mall.

Och egentligen är det inget fel med sådana historier, men uppföljningen av startups är ofta bristfällig – och det tror jag inte sällan beror på att media, och ibland även entreprenören själv, har svårt att veta när gränsen är nådd; när övergår startupbolaget till nästa fas?

När är det ok för media att ställa krav och vara kritiska? När kan de börja ställa de jobbiga frågorna? Och när glider entreprenören in i den fas då de själva får stå ut med att vara måltavla för uppstickare, för andra startups? Och är entreprenören ens beredd på medial kritik?

Som journalist är det säkert inte lätt; vi kommunikatörer klagar ständigt på att det skrivs för sällan om viktiga startupbolag – och när de gör det belönar vi dem genom att gnälla. Och kanske är det faktiskt så att läsaren vill ha entreprenörsberättelsen gång på gång? Den kanske gör mer för nyföretagandet än vad den krångliga, svettdrypande och förvirrade verklighetsförankarde bilden gör?

Den andra aspekten är den acceptabla tidsgränsen. Det nämns två till tre år; är bolaget inte kommersiellt och funktionellt då är det eventuellt en misslyckad startup. Men är det så i alla lägen?

Jag vet att Erik Starck oftast menar IT-bolag när han talar om startupföretag. Och dessa har generellt sett närmare till marknaden än exempelvis bolag inom medicinteknik eller life science. Olika bolag har olika lång startsträcka.

Men spelar det någon roll för media? Bör det skrivas om ett bolag som har åtta år till lansering? Är det möjligt att göra en vettig analys av en innovation som ligger så långt bort?

Nej, kanske inte för IT-sektorn. Kika på din mobiltelefon och försök minnas vad du pratade i för åtta år sedan. Gjorde du ens annat än att prata i den?

Men andra sektorer går långsammare, och i en del fall måste innovationerna testas och säkras – inte minst de som handlar om mediciner eller andra ämnen som på ett eller annat sätt kommer att påverka människokroppen eller andra delar av det biologiska systemet.

I dessa fall startar innovationen ofta med forskning. Därefter ska det kontrolleras om det går att kommersialisera denna forskning - detta är alltså långt innan entreprenören ens kan börja fundera på marknad, försäljning och media.

Därmed inte sagt att det är fel att startupföretag måste vilja sträva efter att gå in i nästa fas; det är klart att de måste.

För startupföretagets del är dock det viktigaste, enligt min mening, att ständigt ställa sig frågan om innovationen fortfarande är relevant.

Har tillfället gått förbi? Har annan teknik/forskning tagit över och är bättre lämpad för framtiden? Vidareutvecklar jag min innovation för att optimera chanserna eller av ren slentrian?

Bland de företag som i dag är marknadsledande finns det många många exempel på idéer som helt enkelt inte höll måttet när de själva var startups. Gemensamt för dem alla är att de insåg det i tid och skruvade på affärsidén eller ersatte den helt. Det tog givetvis tid, men få träffar rätt från början.

Jag tror inte per automatik att det är fel att ett startupbolag kämpar på efter tre år utan tillväxt. Jag tror däremot att varje startupbolag som inte ofta stannar upp och sticker fingret i luften - och ständigt ställer sig själv de jobbiga frågor Starck och Gullfot skriver om – är dömt att misslyckas.

Det är skillnad på att göra saker rätt – och att göra rätt saker, som en coach jag känner skulle ha sagt.

Bör TT-telegram vara anonyma?

Jimmy Wilhelmsson — Wed, 26 Oct 2011 08:51:06 +0000

Under hela sommaren pågick en livlig diskussion om näthat och kommentarsfält om vartannat. Ett av problemen ansågs vara anonymiteten bland kommentarerna.

Flera av de telegram och artiklar som kommer från nyhetsbyråer är också anonyma. Är denna anonymitet också ett problem?

Jag frågade mig redan i mars om kommentarsfälten efter artiklar egentligen för debatten framåt?

Efter terrordådet i Norge tog kommentarsdebatten fart i hela Mediesverige och flera stora tidningar valde att tillfälligt stänga av kommentarerna i väntan på ett nytt och icke-anonymt sätt att skapa diskussion.

Anonymiteten på nätet har därmed fått sig en rejält törn här i Sverige. Åtminstone på läsarsidan.

Men hur är det på avsändarsidan? En vanlig dagstidning består i dag av en betydande mängd TT-telegram som i nästan samtliga fall har en anonym avsändare. Gratistidningarna som ung som gammal plockar på sig varje morgon innehåller en ännu högre andel anonyma nyhetstexter.

Är denna form av anonymitet också ett problem?

Anledningen till att medierna ryggade tillbaka för anonyma kommentarer sades vara att de bidrog till ett ökat näthat. Anledningen till att de bidrar till ett ökat näthat sägs vara att avsändaren inte behöver stå för sina åsikter. Anonymitet gör i denna tolkning att den som skriver inte är lika noggrann, empatisk eller sympatisk som den vars identitet är känd.

Gäller samma sak för en anonym nyhetsskribent, om än i annan form? Skriver, researchar eller vinklar den person annorlunda som vet att namnet sällan kopplas till texten?

Jag vet inte, men varför chansa?

Alla mediekonsumenter inser att en skribent inte har tid att läsa igenom och svara på allt som skrivs. Men det underlättar i ett öppet mediesamhälle att den som läser vet vem som ligger bakom de fakta, de citat och de vinklingar en redaktionell text innehåller.

Att det är den enskilda tidningens ansvarige utgivare som ansvarar för det innehåll TT-texterna står för är en sak. Men att diskussionen haltar när textens upphovsman/-kvinna inte är känd är en helt annan.

TT och andra nyhetsbyråer fungerar alltjämt som mäktiga gate keepers som i mångt och mycket bestämmer vad som hamnar i tidningar och inte; särskilt stor makt har de över det redaktionella innehåll som gratistidningarna erbjuder – och som ett mycket stort antal svenskar suger i sig varje dag.

Om anonymitet är ett problem för den öppna och hederliga debatten så borde det vara så både på avsändar- och mottagarsidan. I vilket fall tål det att luftas och diskuteras.

Kommentarsdebatten som tog fart

Jimmy Wilhelmsson — Thu, 01 Sep 2011 07:07:43 +0000

I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

Så sticker du ut från bruset

Jimmy Wilhelmsson — Tue, 03 May 2011 12:48:07 +0000

Osama bin Ladin är död – och det får väl sägas ha varit helgens riktigt stora nyhet.

Den lilla flisa information jag tycker varit intressantast i hela spaltkilometerrapporteringen är dock på det vis terroristlegendens hus stack ut bland övriga. Det var dels större än övriga i området och var dels byggt år 2005.

Men det som verkligen fick underrättelsetjänsten att intressera sig var det faktum att det saknade både webbuppkoppling och telefoni. Ett säkert sätt att i dag sticka ut i bruset.

Det började med en statusrad på Facebook. Erik Starck, en god vän, skrev:

Intressant att man cirklade in bin Ladin genom att huset han befann sig i _saknade_ internet och telefon. Ger perspektiv på övervakningsdebatten. Jag menar, enda sättet att inte synas är att vara helt genomsnittlig och försvinna i bruset.

Bruskonsult, framtidsyrke?

Vi har i åratal försökt skrämma varandra med att vi lämnar ut alldeles för mycket information om oss själva till den som kan koppla samman alla trådar från Facebook, Twitter, Gmail, Flickr och allt vad det heter. Att vara utan telefon och Internet har setts som det säkraste sättet att slippa bli både övervakad och identifierbar.

Klart Osama valde att bo i ett hus utan dessa attiraljer då. Men tji fick han.

Det visade sig, som sagt, nämligen att bristen på telefoni och uppkoppling var två faktorer som fick den vakande underrättelsetjänsten att bli intresserad av huset i fråga.

En läxa kan alltså vara att den som inte vill sticka ut inte kan gömma sig genom att inte vara en del av bruset.

Egentligen visste vi det redan eftersom filmer som Matrix, V for Vendetta och The Thomas Crown Affair alla tagit upp samma tema. Men dessa är filmer och jakten på Osama bin Ladin var i högsta grad verklighet.

De flesta som arbetar med pr i någon form är intresserade av att sticka ut med ett budskap ur bruset – ofta på grund av att ingen efterfrågar budskapet, ofta på grund av att de inte ens känner till att det finns.

Men en betydande del pr-konsulter hanterar även kriser – en form av budskap som en hel del, främst journalister, faktiskt efterfrågar.

Att mörka sådana budskap alltför tydligt är också en form av avslöjande röksignal. Ett mörklagt rum syns nämligen tydligt i ett höghus där resten av lägenheterna är tända. Skulle däremot alla i huset hörsamma Earth Hour utom du – är det ju din lägenhet som sticker ut. Trots att du alltid gjort som du brukar och kanske tror dig vara en del av vardagsbruset.

Idén om en bruskonsult är inte dum. Grejen är att de redan finns – och nästan samtliga kommer från en lång karriär inom just underrättelsetjänsten.

Frågan är snarare hur de marknadsför sig? Blir de också uppringda av Gula Sidorna och får valsen om hur många fler kunder du kan få om du köper en 25% större logotypplats där?

Det vore en intressant fackbokstitel – ‘Bruskonsultmarknadsföring for Dummies’.

För kommentarsfältet debatten framåt?

Jimmy Wilhelmsson — Tue, 22 Mar 2011 09:22:35 +0000

För en sju, åtta år sedan började de första tidningarna med näsorna i rätt riktning tillåta öppna kommentarer för sina webbartiklar. Kommentarer var annars något som endast blogginlägg och forum nyttjade sig av och det ansågs både farligt och olämpligt för medier att anamma trenden. Men så hände något; Facebook och Twitter sköljde över oss och kommentarerna öppnade. Men vad har det gett debatten?

Det är lätt att slentrianmässigt hålla med om att alla former av öppna diskussioner är bra för både demokratin och debatten. Men frågan är vad åren av öppna kommentarer efter artiklar egentligen gör för någotdera? Den som under en tid följer de två stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen slås ofta av att det är samma klick människor som skriver, raljerar och skäller. Inte sällan återkommer samma stenhuggna åsikt gång på gång och ibland följande på varandra, vilket kraftigt sänker läsbarheten.

Det är sällan några analyser eller givande synvinklar man delar med sig av, utan oftast bara personliga åsikter kring föregående talare och befästandet av egna åsikten. Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Så om varken artikelförfattaren tar åt sig feedback eller läsaren blir visare eller mer upplyst av dem – vad är kommentarerna, förutom ett förlösande skällsplank? Gör de artikeln eller diskussionen bättre?

Bättre kanske det är i den fackpress som också öppnat upp för kommentarer? Förlaget IDG samlar artiklar från sina tidningar på webbsajten med samma namn och även NyTeknik brukar ha flitigt med kommentarer efter intressanta texter.

Och för det mesta håller kommentarerna högre kvalitet och för verkligen en diskussion – men så fort ämnet blir kontroversiellt riskerar debatten att spåra ur även här. Då kan det se ut så här:

Den här artikeln har 218 kommentarer:
(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:25

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:53

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:01

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:02

Vilken nött – (Anders Berggren) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:03

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:07

För inte så länge sedan kunde vi läsa på Fotbollskanalen.se att backlegendaren Glenn Hyséns son, Anton Hysén, trädde ur garderoben och kom ut som gay. Inte särskilt uppseendeväckande i sig, men efter en fullkomlig tsunami av homofoba kommentarer kände sig sajtägaren tvingad att stänga ner kommentarerna på den enskilda artikeln.

Debatten han ville starta uteblev och hatet tog över - hat som helt överskuggade det han egentligen ville ha sagt. Man kan säga att en poäng ändå fördes fram - men en poäng som ledde till att den öppna diskussionen på sajten fick stängas. Kan stängda kommentarer alltså i sig vara ett slags inlägg i debatten?

Sydsvenskan lät alla artiklar ha öppna kommentarer när de lanserade sin nya sajt för något år sedan - men numera stängs kommentarerna ned redan innan publicering om ämnet antas ge upphov till alltför hetsig diskussion, till exempel när texten tangerar integrationspolitik på något vis.

Elaka tungor menar att SDS på detta vis avslöjar vilken bakgrund en misstänkt förövare av en omskriven kriminell handling har - svensk eller utländsk. Och oavsett vilket – är det demokratin och diskussionen till gagn att kommentarer stängs ner kring de diskussioner folk har starkast åsikter – redan innan debattern ens spårat ur? Vilka diskussioner är då lugna nog att tillåtas – hur ser en sådan yttrandepolicy ut?

I långa loppet är kommentarer av texter på nätet i allmänhet av godo – men det finns anledning att titta närmare på problematiken kring de öppna diskussionerna som trots allt finns. Frågor som tål att diskuteras är bland annat följande:

Varför hatas det oftare än diskuteras?
Vem är kommentarerna till för? Olika syfte för olika publikationer?
Vilka är kriterierna för att stänga ner kommentarer – och varför just dessa?
Och kanske viktigast – varför har er publikation ens kommentarer?

Det finns lagkrav för kommentarer på sajter och sajtägaren är, beroende på teknisk lösning, skyldig att avlägsna kommentarer som bryter mot lagen. Men ofta känns det som att tidningar på nätet tillåter kommentarer ”därför att andra gör det” och stänger ner dem ”när det börjar spåra ur”. Detta är varken vidare analytiskt, framåtdrivande eller diskussionförbättrande utan bara ett sätt att reagera istället för att proagera.

Att media, såväl som alla andra, vill äga diskussionen kring sina egna alster förstår jag. Men har kommentarsfunktionen hittills gett den öppenhet vi hoppades på?

Jag är själv osäker men hoppfull.

Sista ordet finns inte längre

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 15 Nov 2010 14:07:55 +0000

Sista ordet har länge varit ett sätt att befästa sin maktposition; den som får säga sista ordet har ansetts vinna diskussionen i fråga och sagda ord anses också vara det som gäller. I dagens sociala och webbifierade samhälle tycker jag mig se en förskjutning av sista ordet så att det närmast är som så att den som faktiskt står med sista ordet förlorar den verbala kampen. Låt mig förklara.

I dag består många diskussioner av meningsutbyten på Facebook, Twitter, webbforum, kortmeddelanden eller andra mer eller mindre webbaserade kanaler. Gemensamt för alla dessa kanaler är att man måste kämpa om utrymmet, något man generellt sett inte behövt i en medievärld som länge bestod av en enda marksänd kanal som efter mycket om och men blev två. Den som förr fyllde upp teverutan blev också lyssnad på. Den som där levererade sista ordet ekade kvar i folks minnen en lång stund efteråt.

I dagens kanaler måste du kämpa om utrymmet och du måste även kämpa om reaktionerna och kommentarerna. Bara för att du kritiserar någon eller har en åsikt om något betyder inte det automatiskt att du kommer att få svar och mothugg eftersom det mer än någonsin är på det viset att jag, genom att bemöta dig, också erkänner dig som motståndare. Filtreringen sköts alltså inte längre av tv-kanalen utan av spelarna själva som agerar på dagens kanal, vilken det nu är.

Det betyder att det inte är självklart att den kommentar som ligger sist kvar på forumet är den rådande. Tvärtom kan det vara så att övriga debattörer valt att helt ignorera den och låta den ligga obesvarad. Att vara obesvarad är i dagens kommunikationssamhälle det värsta en åsiktsläggare kan råka ut för eftersom det i princip betyder att din talan inte riktigt var värd att varken höras eller kommenteras.

Övrig publik kommer att se en tråd där sista inlägget aldrig besvaras av någon. Kanske har de andra debattörerna redan sagt sitt i diskussionen ovanför och visar genom sin tystnad att de inget mer har att säga och låter siste kommentatorn stå oemotsagd. Det vore isåfall inte alls någon ”seger” utan snarare en förklaring att din åsikt inte längre är värd att kommenteras vidare och att vidare kommentarer inte kommer att uppmärksammas.

Var därför försiktig med att lägga det som kan bli sista ordet. En kommentar – eller rentav en provokation - är inte starkare än den reaktion den startar. Ibland är det både enklare och effektivare att helt strunta i sista kängan du fått och istället låta den bli slutordet din motståndare aldrig fick. Att helt enkelt strypa erkännandegraden av din motståndare.

Prova själv.

Gör det lätt för kunden att ge kritik

Jimmy Wilhelmsson — Fri, 29 Oct 2010 06:53:07 +0000

Det här har det tjatats om i evigheter; eller åtminstone så länge serverskriptspråken på nätet gjorde det möjligt att i realtid presentera kommentarer. Men förvånansvärt få företag gör det ändå enkelt för kunden att höra av sig med kritik – ris som ros – på ett balanserat vis som varken gör bolaget sårbart eller begränsar kunden.

Grejen är ju att det är enkelt i praktiken men klurigare i teorin. För vad gör ett företag om det strömmar in negativ kritik? Vad gör vi om konkurrenterna utnyttjar vår öppenhet till fula tricks? Har vi mer att förlora än att vinna på att vara lyhörda för kritik på detta vis?

Alla bolag och varumärken är olika men det bästa tipset är att testa. Öppna dig lagom, men se till att åtminstone öppna lite. Egentligen behöver du bara två saker; 1) ett ställe dit kunden kan vända sig för att tycka till och 2) kommunikation om var stället finns, så att kunden vet.

Stället kan vara din blogg, din hemsida eller på någon annan digital plats (webben lär vara enklast att administrera). Vetskapen om det hela kan du ge via din vanliga kommunikation med kunden, till exempel via nyhetsbrev eller på fakturan. Har du en supportavdelning är det såklart deras uppgift att meddela nöjda och icke-nöjda kunder att möjligheten till gensvar finns.

Kanske kommer du att överraskas – för negativ kritik brukar hitta ut oavsett om du är öppen eller inte. Men positiv kritik överlever inte lika länge och dör av ensamhet när den inte kommuniceras vidare. Ett bra exempel är driftleverantören Ballou Hosting som nyligen lanserade en Tyck Till-sida på sin blogg.

”Tidigare hade vi ingen naturligt plats för våra kunder att uttrycka sig kring vår support, man kan inte begära att han/hon ska leta upp lämpligt blogginlägg för att kommentera. Med en tydlig Tyck Till-sida är det enkelt för alla och vi försöker tjata om att den finns, åtminstone nu under hösten”, säger Jonas Gustafsson, VD på Ballou.

Svårare än så behöver det inte vara.

Hur når du massan med nyheten om din startup?

Jimmy Wilhelmsson — Fri, 15 Oct 2010 09:03:00 +0000

Det är längre mellan inläggen just nu eftersom jag och min sambo väntar barn – och verkar slå rekord i överburenhet. Men oavsett vilket; jag har länge velat sätta ihop en lista över saker du kan göra för att få den stora massan (eller åtminstone din målgrupp) att bli intresserad av din startup. Så ser jag att bloggen Fyra Nyanser Av Brunt precis gjort det. Tackar.

Anton Johansson på Fyra Nyanser Av Brunt har ställt sig de tre relevanta frågorna:

Hur marknadsför man sitt startup?
Hur lyckas man få mycket press?
Vilka skalbara försäljningskanaler finns?

Jag kopierar helt fräckt dem här, men rekommenderar dig ändå att läsa hans inlägg för mer detaljerad info kring varför han valt just dessa länkar.

Bara att tacka för sammanställningen, riktigt bra gjort.

Internet blir rörigare?

Jimmy Wilhelmsson — Wed, 04 Aug 2010 12:17:02 +0000

Det var många som på 70- och 80-talet tänkte att datorer skulle ordna upp all röra och kaos. Indexering, realtidssökning och papperslöst samhälle skulle göra att alla kan hitta vad som helst när som helst och varifrån som helst. Och det är sant. Problemet är bara att alla korslänkar och referenser på webben gör att du inte kan lita på vad som helst.

Hej förresten, det var ett tag sedan sist. Har haft en välbehövlig sommar där jag förvisso har arbetat en hel del men i övrigt hållit mig undan tangentbordet, åtminstone på just denna blogg. Men nu är det augusti och suget efter pr-relaterade tekniknyheter och -funderingar börjar bubbla upp igen. Och det är lika bra att köra hårt.

Google har nämligen fått tillstånd att inom EU låta skyddade varumärken användas av tredje part i köpta annonser. Det innebär i princip att du kan skaffa en annons och locka med ord som Nokia eller Samsung. Det kan handla om välvilliga teknikhandlare som erbjuder dessas produkter i sitt sortiment – men det kan lika gärna handla om raka motsatsen. Google nya sökpolicy i Europa innebär att det inte längre är deras problem.

I USA och Kanada har det redan varit så här sedan 2004, så egentligen är det inte lika radikalt som det låter. Men för ett informationsbejakande folk som svenskarna, vilka är vana vid att i högre grad än många andra nationaliteter lita på innehåll i både nya och gamla medier, kan förändringen bli tydligare. Eller ännu värre, inte märkas alls.

Googles Sverigechef Stina Honkamaa säger till Dagens Media:

”Nu kan användarna hitta relevanta och hjälpsamma annonser från återförsäljare, jämförelse- och recensionswebbsajter och second hand-sajter.”

Ordet ”hjälpsamma” är väl det jag hänger upp mig mest på. Internet är ett suveränt arbetsredskap men mycket lite på Internet är fortfarande ”hjälpsamt”. Vill jag hitta sanningar och objektivitet får jag fortfarande leta ordentligt och när vi inte längre kan lita på att annonsörens avsändare också står bakom det ”skyddade” varumärke jag letar efter ökar kraven ytterligare på min egen förmåga att se igenom orden.

Men visst; i grunden är det här ett logiskt beslut – Internet bör mer vara en återspegling av informationssamhället i stort med sina fördelar och avigsidor än ett objektivt sanningsverktyg, eftersom sådana ändå inte finns mer än i fantasin. Men för ett godtroget folk som svenskarna, vilka jag ibland kan tycka är något svagare på källkritik än andra, kan det leda till ett rörigare Internet.

Vi får väl se.

Det här kan du korra, inget annat

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 14 Jun 2010 09:16:32 +0000

Snälla, pålästa och ordentliga journalister låter dig läsa texten innan den publiceras för att du ska kunna korrigera faktafel. Man bör dock observera att dina korrigeringar inte på något sätt fungerar som påbud utan bara rena tips till skribenten att det han/hon skrivit är antingen fel eller potentiellt missvisande. Dessutom är det endast faktafel du kan tipsa om.

De flesta journalistiska texter har en vinkel. Väldigt få texter är rena informationstexter eftersom sådana både är hyfsat tråkiga att läsa och dessutom ofta inte innehåller något samhällsnyttigt värde. Det innebär att en journalistisk artikel om dig eller ditt företag faktiskt kan få en negativ vinkel eller åtminstone inte den vinkel du tänkt dig. Detta kan du inte göra mycket åt.

För precis som att du har frihet att kommunicera hur du vill så har också journalisten rätt att tolka som denne vill. Bra journalister ger dig däremot chansen att läsa, förbereda dig och rätta faktafel innan texten går till publicering. Det är då viktigt att dina korrigeringar endast gäller faktafel som antingen är objektivt felaktiga eller som på något sätt kan misstolkas på ett sätt som är hyfsat uppenbart och som kan förvanska verkligheten.

För en tid sedan ville till exempel Vänsterpartiet ha en korrigering av en text i tidningen Stockholm City:

”Vänsterpartiet hamnar näst sist i Stockholms Citys jämställdhetsgranskning av kvinnorepresentationen i Stockholm stads bolagsstyrelser. Partiet vill ha en rättelse av City, men reporter Jessica Ritzén säger att det inte finns några fel att rätta”, skriver Second Opinion.

Och liknande exempel upplever jag flera gånger om året med de klienter jag arbetar eller diskuterar med – och i de allra flesta fall förklarar jag att det de reagerar mot inte är faktafel, utan tolkningar. Journalisten har rätt att tolka. Så funkar media och så funkar pr. Vill du ha absolut tolkningsföreträde köper du reklamplats, det är därför reklam är värt mindre per spaltmeter än journalistiska artiklar.

Därmed inte sagt att det är helt kört bara för att du bli märkligt tolkad i media. Det du först bör göra är att kontakta journalisten och förklara vad du tycker är konstigt. Lugnt och utan att brusa upp. Kräv inte en ändring; förklara att du är med på att nyheter ska vinklas men berätta din syn på tveksamheterna. Släpp inget pressmeddelande och kräv ändring, detta leder bara till ytterligare vinklar i samma riktning och stjälper mer än det hjälper. Försök framförallt få förstående från journalisten inför framtiden; ändringar får du mycket, mycket sällan så kräv det inte ens.

Det andra du bör göra är att förklara din syn på saken, exakt likadant som du förklarade för journalisten, men på din egen blogg och länka till originalartikeln. Undvik gärna att kommentera direkt i den aktuella artikeln, hur lockande det än är, eftersom du helst vill utnyttja din egen plattform nu när du vill berätta din vinkel. Följ dock gärna kommentarerna efter artikeln och se vart diskussionen leder. Kanske är det andra som uppmärksammat konstigheterna och kan ge ytterligare rättvisa i din riktning.

I din egen bloggpost får du gärna redovisa hur diskussionen med journalisten gått så att även denne måste tänka på vad han/hon säger till dig. Viktigast av allt; håll dig alltid till den oförskönade sanningen. Och nästviktigast av allt; om du märker att diskussionen ebbar ut – slå inte bensin på elden genom att indignerat fortsätta klaga på media.

Journalister är människor. Människor gör eller tolkar fel. Har du en bättre förklaring, redogör för den lugnt och sakligt. Om journalisten trots allt visar sig ha rätt – erkänn, lova bättring och ta det som en värdefull insikt om att vårt öppna mediesamhälle faktiskt fungerar.