Tonen må vara hård, men uppriktig. Det väcker nytt liv till en gammal fråga; hur lång tid bör en startup ha på sig?

När jag läst [...]]]> ”Du borde hata att vara startup”, skriver Erik Starck som rubrik till en kort bloggpost om att ”varje dag du befinner dig i startup-läget är en misslyckad dag.”

Tonen må vara hård, men uppriktig. Det väcker nytt liv till en gammal fråga; hur lång tid bör en startup ha på sig?

När jag läst Starcks korta inlägg och dessutom följer länken till Fredrika Gullfots originalinlägg, förmodar jag att Starck menar att dagen du slutar vara startup är din ”riktiga start”, så att säga.

Han skriver nämligen:

We tend to glorify the startups too much. As Steve Blank says “a startup is a temporary organization designed to find a scalable business model”. What this actually means is that each day you spend in “startup mode” is a failed day. You still haven’t found the scalable business model!

Fredrika Gullfot är själv entreprenör och driver uppstartsföretaget Simris Alg, som är kopplat till företagsinkubatorn Ideon Innovation (som jag arbetar med) och Marint centrum i Simrishamn. Det nämner jag mest så att kopplingarna är tydliga.

Hennes resonemang (som inleds med en reflektion över Hans Roslings ledare om svenskens okunnighet om tredje världen) är att hon träffar på entreprenörer som fått medial uppmärksamhet, men som efter några år fortfarande ligger kvar i samma startupfas.

Media skriver fortfarande om dem och de hittas ännu på mässor och startupmingel som startupföretagare, trots att de vid det här laget borde ha utvecklats till kommersiella företag.

Men det vill inte världen se. Världen gillar den unga tjejen med den behjärtansvärda affärsidén, kompisgänget med sin coola attityd och vilja att ta över världen. De blir som ett slags barbiedockor, som man plockar ut och leker lite med på inspirationseventen, och sedan stoppar tillbaka i lådan. Startup-Barbie, och Startup-Ken. Så utvecklas dessa startup-entreprenörer istället för företagsledare och tillväxtskapare till enmansföretagare som föredragshållare och skribenter.

Båda synsätten är intressanta. Och ger upphov till två funderingar jag diskuterat med folk tidigare under året som gått.

För det första håller jag med Gullfot om medias (och kanske vi människors) förkärlek till entreprenörsberättelsen.

Den går ut på ungefär samma sak; en ung (ofta) och fattig (alltid) kille eller tjej startar sin verksamhet i ett garage och beskriver kaxigt hur världen ser ut. De får gärna sticka ut i styrelserummen och kapitalet tävlar om vem som får slänga pengar över dem. Klädkontot ska helst vara större än marknadsföringskontot; det är ett tecken på att man ligger rätt i tiden och låter andra komma till dig hellre än du till dem.

Ovanstående är överdrivet och lätt raljerande - men den perfekta entreprenörsberättelsen ser ut så. Du har större chans att bli omskriven om du pressar in din verksamhet i denna mall.

Och egentligen är det inget fel med sådana historier, men uppföljningen av startups är ofta bristfällig – och det tror jag inte sällan beror på att media, och ibland även entreprenören själv, har svårt att veta när gränsen är nådd; när övergår startupbolaget till nästa fas?

När är det ok för media att ställa krav och vara kritiska? När kan de börja ställa de jobbiga frågorna? Och när glider entreprenören in i den fas då de själva får stå ut med att vara måltavla för uppstickare, för andra startups? Och är entreprenören ens beredd på medial kritik?

Som journalist är det säkert inte lätt; vi kommunikatörer klagar ständigt på att det skrivs för sällan om viktiga startupbolag – och när de gör det belönar vi dem genom att gnälla. Och kanske är det faktiskt så att läsaren vill ha entreprenörsberättelsen gång på gång? Den kanske gör mer för nyföretagandet än vad den krångliga, svettdrypande och förvirrade verklighetsförankarde bilden gör?

Den andra aspekten är den acceptabla tidsgränsen. Det nämns två till tre år; är bolaget inte kommersiellt och funktionellt då är det eventuellt en misslyckad startup. Men är det så i alla lägen?

Jag vet att Erik Starck oftast menar IT-bolag när han talar om startupföretag. Och dessa har generellt sett närmare till marknaden än exempelvis bolag inom medicinteknik eller life science. Olika bolag har olika lång startsträcka.

Men spelar det någon roll för media? Bör det skrivas om ett bolag som har åtta år till lansering? Är det möjligt att göra en vettig analys av en innovation som ligger så långt bort?

Nej, kanske inte för IT-sektorn. Kika på din mobiltelefon och försök minnas vad du pratade i för åtta år sedan. Gjorde du ens annat än att prata i den?

Men andra sektorer går långsammare, och i en del fall måste innovationerna testas och säkras – inte minst de som handlar om mediciner eller andra ämnen som på ett eller annat sätt kommer att påverka människokroppen eller andra delar av det biologiska systemet.

I dessa fall startar innovationen ofta med forskning. Därefter ska det kontrolleras om det går att kommersialisera denna forskning - detta är alltså långt innan entreprenören ens kan börja fundera på marknad, försäljning och media.

Därmed inte sagt att det är fel att startupföretag måste vilja sträva efter att gå in i nästa fas; det är klart att de måste.

För startupföretagets del är dock det viktigaste, enligt min mening, att ständigt ställa sig frågan om innovationen fortfarande är relevant.

Har tillfället gått förbi? Har annan teknik/forskning tagit över och är bättre lämpad för framtiden? Vidareutvecklar jag min innovation för att optimera chanserna eller av ren slentrian?

Bland de företag som i dag är marknadsledande finns det många många exempel på idéer som helt enkelt inte höll måttet när de själva var startups. Gemensamt för dem alla är att de insåg det i tid och skruvade på affärsidén eller ersatte den helt. Det tog givetvis tid, men få träffar rätt från början.

Jag tror inte per automatik att det är fel att ett startupbolag kämpar på efter tre år utan tillväxt. Jag tror däremot att varje startupbolag som inte ofta stannar upp och sticker fingret i luften - och ständigt ställer sig själv de jobbiga frågor Starck och Gullfot skriver om – är dömt att misslyckas.

Det är skillnad på att göra saker rätt – och att göra rätt saker, som en coach jag känner skulle ha sagt.