I dag består många diskussioner av meningsutbyten på Facebook, Twitter, webbforum, kortmeddelanden eller andra mer eller mindre webbaserade kanaler. Gemensamt för alla dessa kanaler är att man måste kämpa om utrymmet, något man generellt sett inte behövt i en medievärld som länge bestod av en enda marksänd kanal som efter mycket om och men blev två. Den som förr fyllde upp teverutan blev också lyssnad på. Den som där levererade sista ordet ekade kvar i folks minnen en lång stund efteråt.

I dagens kanaler måste du kämpa om utrymmet och du måste även kämpa om reaktionerna och kommentarerna. Bara för att du kritiserar någon eller har en åsikt om något betyder inte det automatiskt att du kommer att få svar och mothugg eftersom det mer än någonsin är på det viset att jag, genom att bemöta dig, också erkänner dig som motståndare. Filtreringen sköts alltså inte längre av tv-kanalen utan av spelarna själva som agerar på dagens kanal, vilken det nu är.

Det betyder att det inte är självklart att den kommentar som ligger sist kvar på forumet är den rådande. Tvärtom kan det vara så att övriga debattörer valt att helt ignorera den och låta den ligga obesvarad. Att vara obesvarad är i dagens kommunikationssamhälle det värsta en åsiktsläggare kan råka ut för eftersom det i princip betyder att din talan inte riktigt var värd att varken höras eller kommenteras.

Övrig publik kommer att se en tråd där sista inlägget aldrig besvaras av någon. Kanske har de andra debattörerna redan sagt sitt i diskussionen ovanför och visar genom sin tystnad att de inget mer har att säga och låter siste kommentatorn stå oemotsagd. Det vore isåfall inte alls någon ”seger” utan snarare en förklaring att din åsikt inte längre är värd att kommenteras vidare och att vidare kommentarer inte kommer att uppmärksammas.

Var därför försiktig med att lägga det som kan bli sista ordet. En kommentar – eller rentav en provokation - är inte starkare än den reaktion den startar. Ibland är det både enklare och effektivare att helt strunta i sista kängan du fått och istället låta den bli slutordet din motståndare aldrig fick. Att helt enkelt strypa erkännandegraden av din motståndare.

Prova själv.

MetroTekniks artikelserie ligger fortfarande inte på webben i sin helhet, man har bara kommit till frågeställare nummer ett, Jon Karlung på driftleverantören Banhof, som undrar om datalagringsdirektivet. Hans Möllers fråga är kort och gott:

”Skulle ni ställa er bakom att vi skapar en nationell innovationsstrategi?”

och genererar givetvis inga större invändningar i något parti (en del har till och med svarat med det strängt förbjudna ordet ”ja”!). Detta är också problemets kärna. Det är alltid någon annan som tar hand om innovationer och entreprenörskap – inte politikern, utan någon annan.

Detta stämmer i och för sig ganska väl med hur entreprenörer och näringsliv vill ha det. Men politiker, vars främsta uppgifter är att lagstifta och resursfördela, kan både hjälpa och stjälpa i detta arbete. Och i valtider skulle man kunna passa på att sätta fingret på vikten av innovationens roll i ett litet men rikt land som Sverige och höja frågans vikt. Alla pratar nämligen jobb – men ingen alls pratar om hur de blir till. Några pratar om offentlig sektor, andra pratar om privata jobb. Ingen pratar om hur de blir till.

Nyhetstjänsten Rapidus har gjort en liknande undersökning och ringt runt till regionens nyckelpersoner inom innovationssystemet. Även där får Hans Möller uttala sig:

”Innovationspolitiken finns inte. Jag har aldrig hört någon svensk statsminister ta ordet i sin mun. Istället handlar det om individuella plånboksfrågor.”

Och likaledes kritiska är Medicon Valleys vd, Charlotte Ahlgren och Lunds universitets innovationsdirektör, Ashkan Pouya.

”Det handlar om att bli en välkomnande region. I Silicon Valley är det en väldig rörelse av folk eftersom de duktiga kommer dit och bygger företag.”

Jobb och välfärd är viktiga valfrågor som engagerar väljare - innovation och entreprenörskap är det inte. Det är som att man tror att innovativa entreprenörer finns och klarar sig genom alla väder - oavsett vad vi gör med dem, hur vi pratar med dem eller vad vi hittar på för kluriga system för dem som de måste snåra sig igenom. Ingen är intresserad av att vurma för den flyktiga grupp människor som kallas företagare, helt enkelt för att få politiker begriper sig på dem.

Den typiske politikern är varken egenföretagare eller ingenjör; han/hon har istället ofta massiv erfarenhet av stora politiska system, organisationer eller företagsledningar – men noll kunskap om hur ett företag startas, marknadsförs, underhålls och administreras i samklang med resten av samhällets delar (föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet och så vidare).

Det är den enda förklaringen jag kan se till att det ser ut som det gör. Men faktum kvarstår att Sveriges största chans att återigen positionera sig som välfärdsland nummer ett är att skapa högkvalitativa tillväxtföretag inom avancerade branscher som exempelvis teknik, life science och miljö, gärna med internationellt fokus. Ingenting av det som levereras från partiernas håll inför valet 2010 pekar åt detta håll. Istället talas det enbart om hur de magiskt framtrollade summorna ska fördelas – inte om hur vi gräver mer guld.

Sanningen är att inget av riksdagspartierna förtjänar en enda entreprenörs eller egenföretagares röst – och har inte gjort under hela 2000-talet. De tar dig helt enkelt för givet. De vet att du inte kommer att sluta vara innovativ och gå din egen väg, oavsett vilka hinder de sätter upp. Vad de hoppas är att du dock stannar kvar i Sverige och gör det.

Tveka inte att göra dem besvikna.

Det har de senaste månaderna skrivits mycket i lokala tidningar om Mobile Heights Business Center - ett initiativ för att låta lokala entreprenörer välja och vraka bland en massa telekompatent jättar som Ericsson och Teliasonera inte vill använda eller ens förfoga över. Satsningen är ett samarbete mellan normalt långsamma aktörer som Region Skåne, Arbetsförmedlingen, Connect Skåne, Innovationsbron Syd, Region Blekinge, Trygghetsrådet och Vinnova och har hamnat på tapeten även i nationella medier inte minst efter Astra Zenecas uppmärksammande nedläggning i Lund.

Varför? Jo, för att något liknande såklart skulle kunna ske inom andra branscher, till exempel läkemedelsbranschen. Stora bolag med kombinationen mycket kunskap/lite incitament kan dela med sig till mindre bolag med omvänd värdefördelning. Genial. Men vanligt? Icke.

Per Eriksson i Computer Sweden skriver:

Den gamla sanningen att små och stora företag alltför sällan möts gäller inte längre. Åtminstone inte i Skåne – och i alla fall inte när det handlar om telekom.

Och visst är det märkligt att ett sådant initiativ som Mobile Heights Business Center ska ta så lång tid och vara så svårt att genomföra. Det här initiativet är kanon och flera steg i rätt riktning, inget snack om saken – men det pekar ändå på ett stort regionalt problem i backspegeln när en så självklar sak som att ett bolags oanvända patent inte automatiskt vill söka sig till lokala drivna händer som faktiskt vill, och kanske rentav kan, göra saker av dem. Nya produkter eller tjänster. Pengar. Jobb. En blomstrande region.

Nu gäller det för de inblandade att inte bara sitta på häcken och klappa sig på axeln för ett väl utfört jobb. Raskt in på nästa bransch med er. För bra idéer går nästan alltid att kopiera. Patent eller inte patent.