Den lilla flisa information jag tycker varit intressantast i hela spaltkilometerrapporteringen är dock på det vis terroristlegendens hus stack ut bland övriga. Det var dels större än övriga i området och var dels byggt år 2005.

Men det som verkligen fick underrättelsetjänsten att intressera sig var det faktum att det saknade både webbuppkoppling och telefoni. Ett säkert sätt att i dag sticka ut i bruset.

Det började med en statusrad på Facebook. Erik Starck, en god vän, skrev:

Intressant att man cirklade in bin Ladin genom att huset han befann sig i _saknade_ internet och telefon. Ger perspektiv på övervakningsdebatten. Jag menar, enda sättet att inte synas är att vara helt genomsnittlig och försvinna i bruset.

Bruskonsult, framtidsyrke?

Vi har i åratal försökt skrämma varandra med att vi lämnar ut alldeles för mycket information om oss själva till den som kan koppla samman alla trådar från Facebook, Twitter, Gmail, Flickr och allt vad det heter. Att vara utan telefon och Internet har setts som det säkraste sättet att slippa bli både övervakad och identifierbar.

Klart Osama valde att bo i ett hus utan dessa attiraljer då. Men tji fick han.

Det visade sig, som sagt, nämligen att bristen på telefoni och uppkoppling var två faktorer som fick den vakande underrättelsetjänsten att bli intresserad av huset i fråga.

En läxa kan alltså vara att den som inte vill sticka ut inte kan gömma sig genom att inte vara en del av bruset.

Egentligen visste vi det redan eftersom filmer som Matrix, V for Vendetta och The Thomas Crown Affair alla tagit upp samma tema. Men dessa är filmer och jakten på Osama bin Ladin var i högsta grad verklighet.

De flesta som arbetar med pr i någon form är intresserade av att sticka ut med ett budskap ur bruset – ofta på grund av att ingen efterfrågar budskapet, ofta på grund av att de inte ens känner till att det finns.

Men en betydande del pr-konsulter hanterar även kriser – en form av budskap som en hel del, främst journalister, faktiskt efterfrågar.

Att mörka sådana budskap alltför tydligt är också en form av avslöjande röksignal. Ett mörklagt rum syns nämligen tydligt i ett höghus där resten av lägenheterna är tända. Skulle däremot alla i huset hörsamma Earth Hour utom du – är det ju din lägenhet som sticker ut. Trots att du alltid gjort som du brukar och kanske tror dig vara en del av vardagsbruset.

Idén om en bruskonsult är inte dum. Grejen är att de redan finns – och nästan samtliga kommer från en lång karriär inom just underrättelsetjänsten.

Frågan är snarare hur de marknadsför sig? Blir de också uppringda av Gula Sidorna och får valsen om hur många fler kunder du kan få om du köper en 25% större logotypplats där?

Det vore en intressant fackbokstitel – ‘Bruskonsultmarknadsföring for Dummies’.

”Generellt sett har innovationsbolag fått allt större mediautrymme senaste åren, men regionen har inte varit bortskämd med spektakulära exits. Det kan mycket väl vara en faktor som håller tillbaka nyinvesteringar och riskkapital, så även om vi inte ska dra för stora växlar på en enskild affär, kan den i detta perspektiv ge draghjälp genom att fler blickar riktas hit.”

Men det är inte lika lätt för alla bra affärsidéer att skapa mediautrymme, tro för all del inte det. Att Polar Rose kunnat skapa mycket väsen är en kombination av att de såklart haft en värdefull dialog med medierna men också att medier med allmänjournalister har lätt att fatta deras idé - en sits som sannerligen inte alla innovativa bolag sitter i.

Kristian Svensson på Rapidus skriver också:

”Under årens lopp har vi hört många framgångssagor från forskningsparken Ideon i Lund. Axis, QlikTech och inte minst Ericssons mobiltelefoner är några exempel som fått stor uppmärksamhet. I Ideons inkubator har bland annat Swiftfoot Graphics vuxit fram, bolaget som förvärvades för ett par år sedan av Intel.”

Och det stämmer ju. Men frågan är hur många som hade vågat skriva om Swiftfoot Graphics om de inte blivit uppköpta av Intel. Hur många affärsjournalister begriper överhuvudtaget vad de pysslar med när de pratar om begrepp som culling och grafiska resurskostnader? Vad jag menar är att flertalet bolag, särskilt de forskningsintensiva, måste börja med att ens förklara vilket problem de löser och att problemet faktiskt existerar – innan de ens kan börja berätta för media vilken lösning de kommit på.

Det är sant att det skrivs mer om svenska innovationsbolag nu än förr. Det är också sant att det fortfarande saknas en reporterskara i Sverige som klarar av att skriva om innovativa bolag och dessutom känna igen en nyhet när de ser en. Folket på Dagens Industri brukar till exempel ursäkta sig med att dessa bolag 1) inte är börsnoterade och 2) är svåra att sålla ur eftersom det finns tusentals bolag som vill bli omskrivna. Rapidus är ofta ett undantag men de skriver uteslutande om Öresundsregionen. En handfull andra journalister kan också räknas till den nyfikna skaran men i övrigt är intresset för innovativa bolag på startnivå lika med noll.

Och DI-redaktionens invändningar är förvisso också sanna. Men bristen ligger inte i bolagen eller dess antal utan bland journalisterna själva. Börsintresserade mår bra av att veta vad framtidens bolag sysslar med och att sålla bland tusentals tänkbara stories måste ju vara varje reporters vardag sju dagar i veckan om man inte slaviskt kopierar TT-telegram?

Ibland är det bara enklare att gräva där man står. Nå, tur att inkubatorerna och forskningsparkerna finns runt hörnet då.

En visuell innovation är något som förstärker, förbättrar eller förändrar det vi upplever med våra ögon. Eftersom innovationen just är en innovation är det därför svårt att demonstrera den via de vanliga medierna som webb, tv och papperstidningar eftersom dessa mediers visuella kapacitet inte kan göra innovationen rättvisa.

Nintendo är mycket medvetna om detta. Nästa år släpper de en ny version av den handhållna spelenheten Nintendo DS - som ska kunna spela 3D-spel (utan glasögon), därför heter den såklart 3DS. Ansvarige producenten Hideki Konno avslöjar i en intervju att de har problem med pr-arbetet inför lanseringen.

”We are constantly discussing how to market the product. Our internal PR departments are saying that we should use cinema advertising, because cinemas are capable of showing 3D movies. But our key point with 3DS is that you don’t need glasses, which you obviously need to use in cinemas. So we think regular marketing and promotional activities will be very tricky for us. I think that a lot of awareness about 3DS will be spread by word of mouth.”

Jag tycker mig komma ihåg att pr-arbetet för digital-tv och hdtv stötte på exakt samma problem. Hur bevisar man för konsumenten att digitalt förbättrad bild i tv-program är värt att lägga pengar på eller hur mycket högre upplösning en hdtv ger – utan att få denne att masa sig till affären för att kontrollera det själv?

Vi har genom både pr- och reklamhistorien fått se många stolpskott gällande de olika försöken att ”bevisa” att den visuella innovationen verkligen är fantastisk – och kommer säkert att få se flera till. Både Nintendo och Sony satsar stenhårt på 3D och för den som inte sett Avatar eller liknande 3D-filmer på bio (det finns ännu bara några stycken) så kan jämförelsen fortfarande bara beskrivas med bokstäver och siffror.

Icke desto mindre är det en nyttig utmaning för en pr-avdelning att sätta tänderna i. Det är nästan så att man blir lite avundsjuk på arbetet de har framför sig…

De flesta journalistiska texter har en vinkel. Väldigt få texter är rena informationstexter eftersom sådana både är hyfsat tråkiga att läsa och dessutom ofta inte innehåller något samhällsnyttigt värde. Det innebär att en journalistisk artikel om dig eller ditt företag faktiskt kan få en negativ vinkel eller åtminstone inte den vinkel du tänkt dig. Detta kan du inte göra mycket åt.

För precis som att du har frihet att kommunicera hur du vill så har också journalisten rätt att tolka som denne vill. Bra journalister ger dig däremot chansen att läsa, förbereda dig och rätta faktafel innan texten går till publicering. Det är då viktigt att dina korrigeringar endast gäller faktafel som antingen är objektivt felaktiga eller som på något sätt kan misstolkas på ett sätt som är hyfsat uppenbart och som kan förvanska verkligheten.

För en tid sedan ville till exempel Vänsterpartiet ha en korrigering av en text i tidningen Stockholm City:

”Vänsterpartiet hamnar näst sist i Stockholms Citys jämställdhetsgranskning av kvinnorepresentationen i Stockholm stads bolagsstyrelser. Partiet vill ha en rättelse av City, men reporter Jessica Ritzén säger att det inte finns några fel att rätta”, skriver Second Opinion.

Och liknande exempel upplever jag flera gånger om året med de klienter jag arbetar eller diskuterar med – och i de allra flesta fall förklarar jag att det de reagerar mot inte är faktafel, utan tolkningar. Journalisten har rätt att tolka. Så funkar media och så funkar pr. Vill du ha absolut tolkningsföreträde köper du reklamplats, det är därför reklam är värt mindre per spaltmeter än journalistiska artiklar.

Därmed inte sagt att det är helt kört bara för att du bli märkligt tolkad i media. Det du först bör göra är att kontakta journalisten och förklara vad du tycker är konstigt. Lugnt och utan att brusa upp. Kräv inte en ändring; förklara att du är med på att nyheter ska vinklas men berätta din syn på tveksamheterna. Släpp inget pressmeddelande och kräv ändring, detta leder bara till ytterligare vinklar i samma riktning och stjälper mer än det hjälper. Försök framförallt få förstående från journalisten inför framtiden; ändringar får du mycket, mycket sällan så kräv det inte ens.

Det andra du bör göra är att förklara din syn på saken, exakt likadant som du förklarade för journalisten, men på din egen blogg och länka till originalartikeln. Undvik gärna att kommentera direkt i den aktuella artikeln, hur lockande det än är, eftersom du helst vill utnyttja din egen plattform nu när du vill berätta din vinkel. Följ dock gärna kommentarerna efter artikeln och se vart diskussionen leder. Kanske är det andra som uppmärksammat konstigheterna och kan ge ytterligare rättvisa i din riktning.

I din egen bloggpost får du gärna redovisa hur diskussionen med journalisten gått så att även denne måste tänka på vad han/hon säger till dig. Viktigast av allt; håll dig alltid till den oförskönade sanningen. Och nästviktigast av allt; om du märker att diskussionen ebbar ut – slå inte bensin på elden genom att indignerat fortsätta klaga på media.

Journalister är människor. Människor gör eller tolkar fel. Har du en bättre förklaring, redogör för den lugnt och sakligt. Om journalisten trots allt visar sig ha rätt – erkänn, lova bättring och ta det som en värdefull insikt om att vårt öppna mediesamhälle faktiskt fungerar.

Sedan 2004 har jag bloggat under namnet Informatören och det var då bara naturligt att gå vidare med en ny firma med samma namn. Jag har dessutom lånat några av 2009 års sista inlägg från gamla bloggen för att dels testa det nya systemet men också för att du inte ska mötas av en tom blogg så här i början. På Informatören kommer jag att blogga om det jag jobbar med – innovativa, gärna nystartade, högteknologiska bolag som företrädesvis kommer från södra Sverige eller Öresundsregionen. Det är den jag verkar i och här har jag det kontaktnät som behövs.

I dag arbetar jag mycket med Ideonbolag i Lund men också med andra spännande bolag i Malmö, där jag själv finns den mesta av tiden. Vad det handlar om? Jo, det handlar för det mesta om att lyfta fram aspekter av smarta lösningar inom telekom, IT, life science, clean tech, you name it – och paketera och presentera dem för media så att det skrivs om både företaget i fråga och de möjligheter deras innovationer möjliggör. Jag har alltid försökt presentera idéer på det sätt jag själv skulle vilja ha dem – ordentligt sammanfattade, enkla att förstå vid första genomläsningen och utan en flåsande telefonförsäljarattityd. Allt för att underlätta för media att själva skapa en bra story utifrån det mest fantastiska vi människor har att komma med – innovation och uppfinningsrikedom.

På Informatören kommer jag att blogga hyfsat ofta. Här har jag en fri roll och arbetar mer fokuserat kring pr än i tidigare konstellationer. Jag hoppas givetvis att den trehundrahövdade skara (yep, detta är en ganska smal blogg) av kollegor, konkurrenter, mediaarbetare och -studenter orkar byta RSS-flöde i sin läsare och fortsätta utbyta erfarenheter och åsikter med mig.

Nu är det 2010 och jag inser att jag byter låda samtidigt med decenniet. Blir det månne 2020 nästa?