Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig [...]]]> I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

Innovation är olika för olika personer men inte tänker [...]]]> Sverige passerar USA i innovationsligan på IT-området enligt en undersökning gjord professor Leonard Waverman på Haskayne School of Busienss på universitetet i Calgary. Studien delas upp i delområdena Government, Business och Consumer och menar att Sveriges topplacering är tack vare utbredda satsningar i infrastruktur och bredband(?)

Innovation är olika för olika personer men inte tänker jag mig att ett lands innovativa värde kan baseras på dess infrastruktur eller mängden bredband. Givetvis är dessa två grundbultar förutsättningar för ett innovativt samhälle inom IT-sektorn – men ett land är inte automatiskt innovativt för det, kan man tycka.

Men i undersökningen Connectivity Scorecard 2010, bland annat omnämnd i dagens Computer Sweden, konstateras att Sverige ligger på topp tack vare stora satsningar på infrastrukturen, framförallt inom det offentliga men även inom näringslivet. Sämst får Sverige på delområdet usage & skills inom Business och Consumers, vilket jag tycker är mer anmärkningsvärt. Ett land som Danmark ligger till exempel klart före inom just dessa grenar och även tvåan USA ligger före, men tappar å andra sidan på det offentliga.

Jag är lite tveksam; innovation går såklart att mäta på olika sätt men frågan är om det inte är offentlighetsprincipen som sådan som ligger bakom ett innovativt svenskt IT-samhälle. Det som inte går att offentliggöra kan man heller inte lägga ut på medborgaren att själv ta hand om. Eller också har jag helt fel, jag har inte tagit del av vare sig undersökningen i sin helhet eller en detaljerad beskrivning av metoden.

Men…valet i höst lär till exempel visa på skillnaden i hur amerikaner och svenskari gemen använder IT i det offentliga. Jag tror inte på ett särskilt stort genombrott för de sociala verktygens betydelse för valutgången, åtminstone inte som går att jämföra med senaste valet i USA. Man kan också kika på hur mycket innovation som kommer ut ur varje satsad krona i Sverige; det är inte heller direkt upplyftande läsning.

Vi har ett enormt innovativt samhälle och besitter mängder av idéer och globalt konkurrenskraftig kunskap i det här landet. Men vi har likaledes enormt svårt att omsätta det i kommersiellt gångbara affärsidéer. Det tål att tänkas på varje gång vi slår oss på bröstet vid liknande undersökningar.

Kvällstidningar älskar okunniga människor, [...]]]> Vi brukar säga att vi lever i ett informations- eller kunskapssamhälle. Vi brukar också säga att dagens informationverktyg, såsom Internet och all världens wikisidor och forskning, gör oss kunnigare i dag jämfört med tidigare. Men är det så inom alla områden? Kan kunskapssamhället lika bra fungera som en spridare av okunskap?

Kvällstidningar älskar okunniga människor, särskilt om det handlar om amerikaner eller britter. Enligt en brittisk undersökning ska så många som vart fjärde barn tro att bacon kommer från får och att havre växer på träd. 17 procent av brittiska vuxna och barn tror dessutom att ägg är en viktig ingrediens i bröd, enligt samma artikel. Vad säger detta oss? Spenderar vi för lite tid på landet eller ger helt enkelt webben och allt annat vi tar in begränsad information? Behöver vi ens veta varifrån bacon kommer?

En dansk undersökning gjorde för en tid sedan gällande att var tredje dansk tror på spöken. Svenske filosofiprofessorn Sven Ove Hansson sade sig tro att samma siffror mycket väl kan gälla i Sverige. För en tid sedan var det ufo och utomjordingar som gällde, nu är det paranormala fenomen folk tror på. Är detta bättre eller sämre än att folk tror på Gud eller något annat övernaturligt väsen? Spelar det roll?

Urban legends, moderna myter eller råttan i pizzan är alla termer på företeelser som verkar stärkas av snabb kommunikation, snarare än tvärtom. Trots att tio av varandra oberoende internetkällor påstår att en sak är sann så behöver den verkligen inte vara det. Men bara det faktum att något står skrivet och inte enbart berättas muntligen verkar fortfarande fungera som en slags verifieringsstämpel – oavsett vilka källorna är eller vad deras agenda kan vara.

Ännu märkligare tycks det te sig med de konspirationsteoretiker som tävlar om att förneka den ena företeelsen efter den andra. Det är inte bara månlandningar, fotbolls-VM och förintelsen man ger sig på i dag utan allehanda större och mer aktuella saker som den globala uppvärmningen och 11 september. Lekmän, högintresserade amatörer och allmänna tvivlare ställer samtida fakta mot otvetydiga bevis och uppmanar omgivningen till sund skepsis. Och skepsis är ibland sund – men den är det dock inte per definition.

Det verkar ibland som att kunskapssamhället jobbar baklänges och att misstänksamheten mot vissa sanningar byts ut till fullständig acceptans av andra, ofta mer otroliga fenomen. Egentligen tror jag att alltihop bottnar i två saker; dels tror jag att 1) alla människors möjlighet att sekundsnabbt publicera en tanke inför hela världen till nästan ingen kostnad alls medför en ocean av villfarelser, förutfattade meningar och ogrundade åsikter.

Men jag tror också att 2) samhället sviker människor genom att inte övertygande nog informera om vikten av källkritik. Vilken vanlig medborgare tänker någonsin källkritiskt i dag? Vem har tid? Vem har ork? Vem vet hur man gör? Vem vet om inte de referenslänkar jag publicerar i detta inlägg allihop refererar till halvsanningar? Vad i mitt resonemang säger att inte jag blåljuger mig igenom hela denna blogg?

Vem verifierar kunskap om 25 år då vi för länge sedan slutat lyssna på forksningsrapporter och avhandlingar? Vilka kunskapsformat kan vi lita på när text, bild, film, röster och andra ljud är både enklare och billigare att framställa ur en dator än ur verkligheten? Och kanske intressantast av allt; har kunskapssamhället sett till att just bidra till kunskap eller är kunskapssamhället anno 2025 lika fritt från kunskap som en del sanningsrörelser av i dag är befriade från faktiska sanningar?

Stora tankar. Egentligen alldeles för stora för en enda liten bloggpost, men jag kunde inte låta bli så här på Förintelsens Minnesdag.

Siffran tre miljoner är betydligt fler än vid tidigare undersökningar. Det tror Ifpi:s ordförande, Ludvig [...]]]> Cirka tre miljoner svenskar fildelar tydligen. I Svenskans artikel är det inte detta faktum som intresserar mig utan snarare diskussionen kring hur man i dag når svenskar för undersökningar av denna typ. Vi saknar nämligen den självklara kanalen.

Siffran tre miljoner är betydligt fler än vid tidigare undersökningar. Det tror Ifpi:s ordförande, Ludvig Werner, beror på att man tidigare frågat folk via deras fasta telefonnummer. Framförallt yngre människor nås dock inte på detta sätt då de antingen inte är myndiga och oftast bor hemma eller helt enkelt inte har fast telefon där de bor.

”När man ringer hem till folk och ställer frågor får man en lite annan målgrupp”, säger Werner till Svenska Dagbladet.

Och visst är det så. Precis som att folk inte längre tittar på samma tv-kanaler så kommunicerar vi heller inte i samma kommunikationskanaler. Jag har själv ingen fast telefon och vill ändå påstå att jag kommunicerar dagligen mer med omvärlden än många andra i min omgivning gör.

Så hur når man ”alla” då? Att stå på stan och fråga folk når bara den målgrupp som faktiskt rör sig på stan vi den tid du står där. Att skicka ut brev når bara människor indirekt och förmodligen med mycket låg svarsfrekvens. Att använda sig av webbenkäter (som i artikeln ovan) är indirekt och når bara dem som är uppkopplade. Varje ny kommunikationskanal innebär nya svårigheter för myndigheter, företag och institutioner att enkelt ta reda på saker om oss vi frivilligt vill lämna ut. Kanske är det därför övervakningssystemen växer upp som svampar ur jorden.

Jag tror inte framtiden ligger i övervakning för att ta reda på åsikter och synpunkter. Jag tror snarare att det inom kort inte går att veta vad ”alla” tycker längre. Det gäller att precisera vilken målgrupp man är intresserad av och analysera resultatet därefter. Det kräver större färdighet för den som utför undersökningen i fråga men resultatet kommer att vara mer användbart.

Det är inte bara svårt att nå alla svenskar – det är i stort sett omöjligt.