Nikke Lindqvists kampanj, som exempelvis Sydsvenskan och Resumé tar upp, är harmlös och oskyldig. Och bilder på Anders Behring Breivik läcker igenom ändå, för den som eventuellt irriterar sig på att bajsbilderna tar över.

Men frågorna om framtidens sökmotorer är inte helt oävna med tanke på hur viktiga Google och andra sökmotorer blivit för studenter, elever, omvärldsanalytiker och alla andra som behöver hämta in information för särskilda ändamål. De flesta av oss vet att vi inte kan lita på allt som står på Internet, men många sökmotoranvändare tror också att de träffar som hamnar överst är de som är mest korrekta – eller åtminstone minst fel.

Att bokstavligen förvandla Breivik till bajs skadar ingen. Men det faktum att webbexperter, sedan den dagen sökmotorerna blivit viktiga, intensivt arbetat med att påverka dem i endera riktning kan tänkbart göra det. Att en kampanj blir effektivare ju fler som instämmer i den är inte heller helt problemfritt, även om intentionerna kan vara goda.

”Bara den som är dum och efter går på allt som sägs på webben” är ett argument mot opålitliga fakta.

Ja, kanske det. Men SVT:s nyhetsprogram Rapport - som de flesta av oss betalar till för att vara objektivare än andra - sände för bara tre dagar sedan ett nyhetsinslag de inte visste var ett skämt. Folket på Rapport är inte dumma – de agerar bara med samma källkritiksstress som de flesta andra nyhetsreportrar blivit tvingade att göra för att inte vara sist.

Att Internet är fullt av märkligheter, falsarier och propaganda är inget nytt. Men diskussionen kring vad vi egentligen ska förvänta oss av en sökmotor – objektiv information å ena kanten eller subjektiv propaganda å den andra - har inte lett till några konkreta resultat. Istället har det varit upp till enskilda webbplatser att värdera sitt eget innehåll och därefter upp till nätets spinndoktorer att i varierande grad vara duktiga på att få sökmotorerna att prioritera.

Det kan finnas ett värde i att massan, ledda av en upphovsman, bestämmer vad en sökmotor ska prioritera – men det kan också leda till att sökmotorn enbart blir en spegling av trender i en samtida värld hellre än en objektiv källa till fakta.

Oavsett vilket kan vi konstatera att sökmotorn som fenomen är i ständig förvandling – frågan är bara om vi vet till vad.

Den lilla flisa information jag tycker varit intressantast i hela spaltkilometerrapporteringen är dock på det vis terroristlegendens hus stack ut bland övriga. Det var dels större än övriga i området och var dels byggt år 2005.

Men det som verkligen fick underrättelsetjänsten att intressera sig var det faktum att det saknade både webbuppkoppling och telefoni. Ett säkert sätt att i dag sticka ut i bruset.

Det började med en statusrad på Facebook. Erik Starck, en god vän, skrev:

Intressant att man cirklade in bin Ladin genom att huset han befann sig i _saknade_ internet och telefon. Ger perspektiv på övervakningsdebatten. Jag menar, enda sättet att inte synas är att vara helt genomsnittlig och försvinna i bruset.

Bruskonsult, framtidsyrke?

Vi har i åratal försökt skrämma varandra med att vi lämnar ut alldeles för mycket information om oss själva till den som kan koppla samman alla trådar från Facebook, Twitter, Gmail, Flickr och allt vad det heter. Att vara utan telefon och Internet har setts som det säkraste sättet att slippa bli både övervakad och identifierbar.

Klart Osama valde att bo i ett hus utan dessa attiraljer då. Men tji fick han.

Det visade sig, som sagt, nämligen att bristen på telefoni och uppkoppling var två faktorer som fick den vakande underrättelsetjänsten att bli intresserad av huset i fråga.

En läxa kan alltså vara att den som inte vill sticka ut inte kan gömma sig genom att inte vara en del av bruset.

Egentligen visste vi det redan eftersom filmer som Matrix, V for Vendetta och The Thomas Crown Affair alla tagit upp samma tema. Men dessa är filmer och jakten på Osama bin Ladin var i högsta grad verklighet.

De flesta som arbetar med pr i någon form är intresserade av att sticka ut med ett budskap ur bruset – ofta på grund av att ingen efterfrågar budskapet, ofta på grund av att de inte ens känner till att det finns.

Men en betydande del pr-konsulter hanterar även kriser – en form av budskap som en hel del, främst journalister, faktiskt efterfrågar.

Att mörka sådana budskap alltför tydligt är också en form av avslöjande röksignal. Ett mörklagt rum syns nämligen tydligt i ett höghus där resten av lägenheterna är tända. Skulle däremot alla i huset hörsamma Earth Hour utom du – är det ju din lägenhet som sticker ut. Trots att du alltid gjort som du brukar och kanske tror dig vara en del av vardagsbruset.

Idén om en bruskonsult är inte dum. Grejen är att de redan finns – och nästan samtliga kommer från en lång karriär inom just underrättelsetjänsten.

Frågan är snarare hur de marknadsför sig? Blir de också uppringda av Gula Sidorna och får valsen om hur många fler kunder du kan få om du köper en 25% större logotypplats där?

Det vore en intressant fackbokstitel – ‘Bruskonsultmarknadsföring for Dummies’.

Det är lätt att slentrianmässigt hålla med om att alla former av öppna diskussioner är bra för både demokratin och debatten. Men frågan är vad åren av öppna kommentarer efter artiklar egentligen gör för någotdera? Den som under en tid följer de två stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen slås ofta av att det är samma klick människor som skriver, raljerar och skäller. Inte sällan återkommer samma stenhuggna åsikt gång på gång och ibland följande på varandra, vilket kraftigt sänker läsbarheten.

Det är sällan några analyser eller givande synvinklar man delar med sig av, utan oftast bara personliga åsikter kring föregående talare och befästandet av egna åsikten. Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Så om varken artikelförfattaren tar åt sig feedback eller läsaren blir visare eller mer upplyst av dem – vad är kommentarerna, förutom ett förlösande skällsplank? Gör de artikeln eller diskussionen bättre?

Bättre kanske det är i den fackpress som också öppnat upp för kommentarer? Förlaget IDG samlar artiklar från sina tidningar på webbsajten med samma namn och även NyTeknik brukar ha flitigt med kommentarer efter intressanta texter.

Och för det mesta håller kommentarerna högre kvalitet och för verkligen en diskussion – men så fort ämnet blir kontroversiellt riskerar debatten att spåra ur även här. Då kan det se ut så här:

 Den här artikeln har 218 kommentarer:
(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:25

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:53

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:01

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:02

Vilken nött – (Anders Berggren) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:03

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:07

För inte så länge sedan kunde vi läsa på Fotbollskanalen.se att backlegendaren Glenn Hyséns son, Anton Hysén, trädde ur garderoben och kom ut som gay. Inte särskilt uppseendeväckande i sig, men efter en fullkomlig tsunami av homofoba kommentarer kände sig sajtägaren tvingad att stänga ner kommentarerna på den enskilda artikeln.

Debatten han ville starta uteblev och hatet tog över - hat som helt överskuggade det han egentligen ville ha sagt. Man kan säga att en poäng ändå fördes fram - men en poäng som ledde till att den öppna diskussionen på sajten fick stängas. Kan stängda kommentarer alltså i sig vara ett slags inlägg i debatten?

Sydsvenskan lät alla artiklar ha öppna kommentarer när de lanserade sin nya sajt för något år sedan - men numera stängs kommentarerna ned redan innan publicering om ämnet antas ge upphov till alltför hetsig diskussion, till exempel när texten tangerar integrationspolitik på något vis.

Elaka tungor menar att SDS på detta vis avslöjar vilken bakgrund en misstänkt förövare av en omskriven kriminell handling har - svensk eller utländsk. Och oavsett vilket – är det demokratin och diskussionen till gagn att kommentarer stängs ner kring de diskussioner folk har starkast åsikter – redan innan debattern ens spårat ur? Vilka diskussioner är då lugna nog att tillåtas – hur ser en sådan yttrandepolicy ut?

I långa loppet är kommentarer av texter på nätet i allmänhet av godo – men det finns anledning att titta närmare på problematiken kring de öppna diskussionerna som trots allt finns. Frågor som tål att diskuteras är bland annat följande:

• Varför hatas det oftare än diskuteras?
• Vem är kommentarerna till för? Olika syfte för olika publikationer?
• Vilka är kriterierna för att stänga ner kommentarer – och varför just dessa?
• Och kanske viktigast – varför har er publikation ens kommentarer?

Det finns lagkrav för kommentarer på sajter och sajtägaren är, beroende på teknisk lösning, skyldig att avlägsna kommentarer som bryter mot lagen. Men ofta känns det som att tidningar på nätet tillåter kommentarer ”därför att andra gör det” och stänger ner dem ”när det börjar spåra ur”. Detta är varken vidare analytiskt, framåtdrivande eller diskussionförbättrande utan bara ett sätt att reagera istället för att proagera.

Att media, såväl som alla andra, vill äga diskussionen kring sina egna alster förstår jag. Men har kommentarsfunktionen hittills gett den öppenhet vi hoppades på?

Jag är själv osäker men hoppfull.

I dag består många diskussioner av meningsutbyten på Facebook, Twitter, webbforum, kortmeddelanden eller andra mer eller mindre webbaserade kanaler. Gemensamt för alla dessa kanaler är att man måste kämpa om utrymmet, något man generellt sett inte behövt i en medievärld som länge bestod av en enda marksänd kanal som efter mycket om och men blev två. Den som förr fyllde upp teverutan blev också lyssnad på. Den som där levererade sista ordet ekade kvar i folks minnen en lång stund efteråt.

I dagens kanaler måste du kämpa om utrymmet och du måste även kämpa om reaktionerna och kommentarerna. Bara för att du kritiserar någon eller har en åsikt om något betyder inte det automatiskt att du kommer att få svar och mothugg eftersom det mer än någonsin är på det viset att jag, genom att bemöta dig, också erkänner dig som motståndare. Filtreringen sköts alltså inte längre av tv-kanalen utan av spelarna själva som agerar på dagens kanal, vilken det nu är.

Det betyder att det inte är självklart att den kommentar som ligger sist kvar på forumet är den rådande. Tvärtom kan det vara så att övriga debattörer valt att helt ignorera den och låta den ligga obesvarad. Att vara obesvarad är i dagens kommunikationssamhälle det värsta en åsiktsläggare kan råka ut för eftersom det i princip betyder att din talan inte riktigt var värd att varken höras eller kommenteras.

Övrig publik kommer att se en tråd där sista inlägget aldrig besvaras av någon. Kanske har de andra debattörerna redan sagt sitt i diskussionen ovanför och visar genom sin tystnad att de inget mer har att säga och låter siste kommentatorn stå oemotsagd. Det vore isåfall inte alls någon ”seger” utan snarare en förklaring att din åsikt inte längre är värd att kommenteras vidare och att vidare kommentarer inte kommer att uppmärksammas.

Var därför försiktig med att lägga det som kan bli sista ordet. En kommentar – eller rentav en provokation - är inte starkare än den reaktion den startar. Ibland är det både enklare och effektivare att helt strunta i sista kängan du fått och istället låta den bli slutordet din motståndare aldrig fick. Att helt enkelt strypa erkännandegraden av din motståndare.

Prova själv.

Grejen är ju att det är enkelt i praktiken men klurigare i teorin. För vad gör ett företag om det strömmar in negativ kritik? Vad gör vi om konkurrenterna utnyttjar vår öppenhet till fula tricks? Har vi mer att förlora än att vinna på att vara lyhörda för kritik på detta vis?

Alla bolag och varumärken är olika men det bästa tipset är att testa. Öppna dig lagom, men se till att åtminstone öppna lite. Egentligen behöver du bara två saker; 1) ett ställe dit kunden kan vända sig för att tycka till och 2) kommunikation om var stället finns, så att kunden vet.

Stället kan vara din blogg, din hemsida eller på någon annan digital plats (webben lär vara enklast att administrera). Vetskapen om det hela kan du ge via din vanliga kommunikation med kunden, till exempel via nyhetsbrev eller på fakturan. Har du en supportavdelning är det såklart deras uppgift att meddela nöjda och icke-nöjda kunder att möjligheten till gensvar finns.

Kanske kommer du att överraskas – för negativ kritik brukar hitta ut oavsett om du är öppen eller inte. Men positiv kritik överlever inte lika länge och dör av ensamhet när den inte kommuniceras vidare. Ett bra exempel är driftleverantören Ballou Hosting som nyligen lanserade en Tyck Till-sida på sin blogg.

”Tidigare hade vi ingen naturligt plats för våra kunder att uttrycka sig kring vår support, man kan inte begära att han/hon ska leta upp lämpligt blogginlägg för att kommentera. Med en tydlig Tyck Till-sida är det enkelt för alla och vi försöker tjata om att den finns, åtminstone nu under hösten”, säger Jonas Gustafsson, VD på Ballou.

Svårare än så behöver det inte vara.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag blir pappa mot slutet av september och hade dessutom en flytt på gång  i månadsskiftet som varit – plus att augusti normalt sett är en månad då väldigt mycket ska planeras (och ibland verkställas direkt) inför höstens och vinterns rivkörningar.

I vilket fall blev jag givetvis sjuk i söndags, direkt efter arbetet med flytten, och har varit krasslig sedan dess. Kombinationen av nedpackade saker, avsaknad på tv och bredband och sängliggande i tre dagar gjorde att jag för första gången på mycket länge fick stifta bekantskap med den igen – tristessen. Jag kunde bara ligga sjuk i sängen och inget göra mer än att försöka bli frisk, då jag inte ens orkade leta i flyttlådorna efter förströelse.

Jag har normalt aldrig tråkigt längre, det är en känsla jag mest minns som barn eller tonåring. Mängden av möjliga stimuli finns numera överallt i mitt liv. Kanalpaketet från ComHem inledde med att bjuda på samtliga 175 kanaler, det står fler spel och böcker i bokhyllorna än jag någonsin hinner eller orkar spela/läsa och lägg därtill att jag har min sambo att umgås med – och snart alltså även en liten en. Men jag har fortfarande bara 24 timmar per dygn.

Det finns säkert de som rynkar på näsan åt dem som försöker förklara allting med tekniska framsteg men jag hävdar bestämt att det just är tekniken som bär skulden för att tristessen är på väg att försvinna.

• Internet och strömmande innehåll gör att nätet är en aldrig sinande källa av både viktigt och oviktigt innehåll.
• Kostnaden att producera musik, litteratur och annan underhållning sjunker konstant och breddar utbudet samt ökar det potentiella inköpet av media för varje enskild svensk.
• Cyklerna för teknisk innovation, såsom spelkonsoler, datorer, mobiltelefoner minskar ständigt och tvingar/motiverar dig att skapa nya, vilket gör att du nästan alltid måste lära dig en ny apparat.
• Ökningen av mobilt internet och mobila telefoner gör att du nästan kan nås och nå varifrån som helst.
• Att ständigt vara uppkopplad – och framförallt ”inkopplad” i vad som händer – är fortfarande, trots många profetior om att det ska bli omodernt, helt rätt och inne. Bara att vara sjuk och bortkopplad i tre dagar lyfter dig ur ett visst sammanhang.

Jag är ingen pyskolog - men säkert är det väldigt bra att vara uttråkad ibland. Jag kan tänka mig att en del av vårt välbefinnande grundar sig i tristessen som motpart till lyckan och att vi genom att bli av med de långtråkiga stunderna riskerar att även tumma på vår uppfattning av lyckan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite som att säga att vi måste tumma på vår välfärd för att riktigt förstå hur bra vi har det – ingen riktigt bra förklaring, alltså.

Oavsett konsekvenserna av att långtråkigheten försvinner så kan vi iallafall konstatera att det finns mer underhållning tillgänglig för dig inom fem minuter än du någonsin kan konsumera under hela ditt liv. Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Du missar alltså inte bra saker för att du inte har tillgång till dem – utan för att du genom din blotta existens inte har tillräckligt med tid på dig att ta del av dem.

Sådan är tekniken; välgörande och enormt skrämmande på samma gång. Om du fortfarande inte tror mig, så begrunda det faktum att orden tristessen och it-stressen består av samma bokstäver, det vill säga de är anagram till varandra.

Skämt åsido, kanske har tristessen i detta avseende faktiskt ersatts av it-stressen som rådande i-landsproblem.

Hej förresten, det var ett tag sedan sist. Har haft en välbehövlig sommar där jag förvisso har arbetat en hel del men i övrigt hållit mig undan tangentbordet, åtminstone på just denna blogg. Men nu är det augusti och suget efter pr-relaterade tekniknyheter och -funderingar börjar bubbla upp igen. Och det är lika bra att köra hårt.

Google har nämligen fått tillstånd att inom EU låta skyddade varumärken användas av tredje part i köpta annonser. Det innebär  i princip att du kan skaffa en annons och locka med ord som Nokia eller Samsung. Det kan handla om välvilliga teknikhandlare som erbjuder dessas produkter i sitt sortiment – men det kan lika gärna handla om raka motsatsen. Google nya sökpolicy i Europa innebär att det inte längre är deras problem.

I USA och Kanada har det redan varit så här sedan 2004, så egentligen är det inte lika radikalt som det låter. Men för ett informationsbejakande folk som svenskarna, vilka är vana vid att i högre grad än många andra nationaliteter lita på innehåll i både nya och gamla medier, kan förändringen bli tydligare. Eller ännu värre, inte märkas alls.

Googles Sverigechef Stina Honkamaa säger till Dagens Media:

”Nu kan användarna hitta relevanta och hjälpsamma annonser från återförsäljare, jämförelse- och recensionswebbsajter och second hand-sajter.”

Ordet ”hjälpsamma” är väl det jag hänger upp mig mest på. Internet är ett suveränt arbetsredskap men mycket lite på Internet är fortfarande ”hjälpsamt”. Vill jag hitta sanningar och objektivitet får jag fortfarande leta ordentligt och när vi inte längre kan lita på att annonsörens avsändare också står bakom det ”skyddade” varumärke jag letar efter ökar kraven ytterligare på min egen förmåga att se igenom orden.

Men visst; i grunden är det här ett logiskt beslut – Internet bör mer vara en återspegling av informationssamhället i stort med sina fördelar och avigsidor än ett objektivt sanningsverktyg, eftersom sådana ändå inte finns mer än i fantasin. Men för ett godtroget folk som svenskarna, vilka jag ibland kan tycka är något svagare på källkritik än andra, kan det leda till ett rörigare Internet.

Vi får väl se.

De flesta journalistiska texter har en vinkel. Väldigt få texter är rena informationstexter eftersom sådana både är hyfsat tråkiga att läsa och dessutom ofta inte innehåller något samhällsnyttigt värde. Det innebär att en journalistisk artikel om dig eller ditt företag faktiskt kan få en negativ vinkel eller åtminstone inte den vinkel du tänkt dig. Detta kan du inte göra mycket åt.

För precis som att du har frihet att kommunicera hur du vill så har också journalisten rätt att tolka som denne vill. Bra journalister ger dig däremot chansen att läsa, förbereda dig och rätta faktafel innan texten går till publicering. Det är då viktigt att dina korrigeringar endast gäller faktafel som antingen är objektivt felaktiga eller som på något sätt kan misstolkas på ett sätt som är hyfsat uppenbart och som kan förvanska verkligheten.

För en tid sedan ville till exempel Vänsterpartiet ha en korrigering av en text i tidningen Stockholm City:

”Vänsterpartiet hamnar näst sist i Stockholms Citys jämställdhetsgranskning av kvinnorepresentationen i Stockholm stads bolagsstyrelser. Partiet vill ha en rättelse av City, men reporter Jessica Ritzén säger att det inte finns några fel att rätta”, skriver Second Opinion.

Och liknande exempel upplever jag flera gånger om året med de klienter jag arbetar eller diskuterar med – och i de allra flesta fall förklarar jag att det de reagerar mot inte är faktafel, utan tolkningar. Journalisten har rätt att tolka. Så funkar media och så funkar pr. Vill du ha absolut tolkningsföreträde köper du reklamplats, det är därför reklam är värt mindre per spaltmeter än journalistiska artiklar.

Därmed inte sagt att det är helt kört bara för att du bli märkligt tolkad i media. Det du först bör göra är att kontakta journalisten och förklara vad du tycker är konstigt. Lugnt och utan att brusa upp. Kräv inte en ändring; förklara att du är med på att nyheter ska vinklas men berätta din syn på tveksamheterna. Släpp inget pressmeddelande och kräv ändring, detta leder bara till ytterligare vinklar i samma riktning och stjälper mer än det hjälper. Försök framförallt få förstående från journalisten inför framtiden; ändringar får du mycket, mycket sällan så kräv det inte ens.

Det andra du bör göra är att förklara din syn på saken, exakt likadant som du förklarade för journalisten, men på din egen blogg och länka till originalartikeln. Undvik gärna att kommentera direkt i den aktuella artikeln, hur lockande det än är, eftersom du helst vill utnyttja din egen plattform nu när du vill berätta din vinkel. Följ dock gärna kommentarerna efter artikeln och se vart diskussionen leder. Kanske är det andra som uppmärksammat konstigheterna och kan ge ytterligare rättvisa i din riktning.

I din egen bloggpost får du gärna redovisa hur diskussionen med journalisten gått så att även denne måste tänka på vad han/hon säger till dig. Viktigast av allt; håll dig alltid till den oförskönade sanningen. Och nästviktigast av allt; om du märker att diskussionen ebbar ut – slå inte bensin på elden genom att indignerat fortsätta klaga på media.

Journalister är människor. Människor gör eller tolkar fel. Har du en bättre förklaring, redogör för den lugnt och sakligt. Om journalisten trots allt visar sig ha rätt – erkänn, lova bättring och ta det som en värdefull insikt om att vårt öppna mediesamhälle faktiskt fungerar.