informatören » bredband

Så sticker du ut från bruset

Jimmy Wilhelmsson — Tue, 03 May 2011 12:48:07 +0000

Osama bin Ladin är död – och det får väl sägas ha varit helgens riktigt stora nyhet.

Den lilla flisa information jag tycker varit intressantast i hela spaltkilometerrapporteringen är dock på det vis terroristlegendens hus stack ut bland övriga. Det var dels större än övriga i området och var dels byggt år 2005.

Men det som verkligen fick underrättelsetjänsten att intressera sig var det faktum att det saknade både webbuppkoppling och telefoni. Ett säkert sätt att i dag sticka ut i bruset.

Det började med en statusrad på Facebook. Erik Starck, en god vän, skrev:

Intressant att man cirklade in bin Ladin genom att huset han befann sig i _saknade_ internet och telefon. Ger perspektiv på övervakningsdebatten. Jag menar, enda sättet att inte synas är att vara helt genomsnittlig och försvinna i bruset.

Bruskonsult, framtidsyrke?

Vi har i åratal försökt skrämma varandra med att vi lämnar ut alldeles för mycket information om oss själva till den som kan koppla samman alla trådar från Facebook, Twitter, Gmail, Flickr och allt vad det heter. Att vara utan telefon och Internet har setts som det säkraste sättet att slippa bli både övervakad och identifierbar.

Klart Osama valde att bo i ett hus utan dessa attiraljer då. Men tji fick han.

Det visade sig, som sagt, nämligen att bristen på telefoni och uppkoppling var två faktorer som fick den vakande underrättelsetjänsten att bli intresserad av huset i fråga.

En läxa kan alltså vara att den som inte vill sticka ut inte kan gömma sig genom att inte vara en del av bruset.

Egentligen visste vi det redan eftersom filmer som Matrix, V for Vendetta och The Thomas Crown Affair alla tagit upp samma tema. Men dessa är filmer och jakten på Osama bin Ladin var i högsta grad verklighet.

De flesta som arbetar med pr i någon form är intresserade av att sticka ut med ett budskap ur bruset – ofta på grund av att ingen efterfrågar budskapet, ofta på grund av att de inte ens känner till att det finns.

Men en betydande del pr-konsulter hanterar även kriser – en form av budskap som en hel del, främst journalister, faktiskt efterfrågar.

Att mörka sådana budskap alltför tydligt är också en form av avslöjande röksignal. Ett mörklagt rum syns nämligen tydligt i ett höghus där resten av lägenheterna är tända. Skulle däremot alla i huset hörsamma Earth Hour utom du – är det ju din lägenhet som sticker ut. Trots att du alltid gjort som du brukar och kanske tror dig vara en del av vardagsbruset.

Idén om en bruskonsult är inte dum. Grejen är att de redan finns – och nästan samtliga kommer från en lång karriär inom just underrättelsetjänsten.

Frågan är snarare hur de marknadsför sig? Blir de också uppringda av Gula Sidorna och får valsen om hur många fler kunder du kan få om du köper en 25% större logotypplats där?

Det vore en intressant fackbokstitel – ‘Bruskonsultmarknadsföring for Dummies’.

Kanske har du aldrig mer tråkigt?

Jimmy Wilhelmsson — Fri, 03 Sep 2010 06:26:32 +0000

När reklamfilmen gjorde intrång i svenska vardagsrum i mitten av 80-talet handlade en betydande del av dem om hur den ena eller andra produkten rådde bot på tristessen i vardagen. I dag handlar ännu fler istället om hur du får tid över till att göra det du vill. 2010-talsmänniskan har nämligen nästan aldrig tråkigt. Kanske går vi mot en tid då vi helt glömmer bort hur det känns.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag blir pappa mot slutet av september och hade dessutom en flytt på gång i månadsskiftet som varit – plus att augusti normalt sett är en månad då väldigt mycket ska planeras (och ibland verkställas direkt) inför höstens och vinterns rivkörningar.

I vilket fall blev jag givetvis sjuk i söndags, direkt efter arbetet med flytten, och har varit krasslig sedan dess. Kombinationen av nedpackade saker, avsaknad på tv och bredband och sängliggande i tre dagar gjorde att jag för första gången på mycket länge fick stifta bekantskap med den igen – tristessen. Jag kunde bara ligga sjuk i sängen och inget göra mer än att försöka bli frisk, då jag inte ens orkade leta i flyttlådorna efter förströelse.

Jag har normalt aldrig tråkigt längre, det är en känsla jag mest minns som barn eller tonåring. Mängden av möjliga stimuli finns numera överallt i mitt liv. Kanalpaketet från ComHem inledde med att bjuda på samtliga 175 kanaler, det står fler spel och böcker i bokhyllorna än jag någonsin hinner eller orkar spela/läsa och lägg därtill att jag har min sambo att umgås med – och snart alltså även en liten en. Men jag har fortfarande bara 24 timmar per dygn.

Det finns säkert de som rynkar på näsan åt dem som försöker förklara allting med tekniska framsteg men jag hävdar bestämt att det just är tekniken som bär skulden för att tristessen är på väg att försvinna.

Internet och strömmande innehåll gör att nätet är en aldrig sinande källa av både viktigt och oviktigt innehåll.
Kostnaden att producera musik, litteratur och annan underhållning sjunker konstant och breddar utbudet samt ökar det potentiella inköpet av media för varje enskild svensk.
Cyklerna för teknisk innovation, såsom spelkonsoler, datorer, mobiltelefoner minskar ständigt och tvingar/motiverar dig att skapa nya, vilket gör att du nästan alltid måste lära dig en ny apparat.
Ökningen av mobilt internet och mobila telefoner gör att du nästan kan nås och nå varifrån som helst.
Att ständigt vara uppkopplad – och framförallt ”inkopplad” i vad som händer – är fortfarande, trots många profetior om att det ska bli omodernt, helt rätt och inne. Bara att vara sjuk och bortkopplad i tre dagar lyfter dig ur ett visst sammanhang.

Jag är ingen pyskolog - men säkert är det väldigt bra att vara uttråkad ibland. Jag kan tänka mig att en del av vårt välbefinnande grundar sig i tristessen som motpart till lyckan och att vi genom att bli av med de långtråkiga stunderna riskerar att även tumma på vår uppfattning av lyckan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite som att säga att vi måste tumma på vår välfärd för att riktigt förstå hur bra vi har det – ingen riktigt bra förklaring, alltså.

Oavsett konsekvenserna av att långtråkigheten försvinner så kan vi iallafall konstatera att det finns mer underhållning tillgänglig för dig inom fem minuter än du någonsin kan konsumera under hela ditt liv. Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Du missar alltså inte bra saker för att du inte har tillgång till dem – utan för att du genom din blotta existens inte har tillräckligt med tid på dig att ta del av dem.

Sådan är tekniken; välgörande och enormt skrämmande på samma gång. Om du fortfarande inte tror mig, så begrunda det faktum att orden tristessen och it-stressen består av samma bokstäver, det vill säga de är anagram till varandra.

Skämt åsido, kanske har tristessen i detta avseende faktiskt ersatts av it-stressen som rådande i-landsproblem.

Sverige bäst i världen på innovation?

Jimmy Wilhelmsson — Thu, 18 Feb 2010 09:15:46 +0000

Sverige passerar USA i innovationsligan på IT-området enligt en undersökning gjord professor Leonard Waverman på Haskayne School of Busienss på universitetet i Calgary. Studien delas upp i delområdena Government, Business och Consumer och menar att Sveriges topplacering är tack vare utbredda satsningar i infrastruktur och bredband(?)

Innovation är olika för olika personer men inte tänker jag mig att ett lands innovativa värde kan baseras på dess infrastruktur eller mängden bredband. Givetvis är dessa två grundbultar förutsättningar för ett innovativt samhälle inom IT-sektorn – men ett land är inte automatiskt innovativt för det, kan man tycka.

Men i undersökningen Connectivity Scorecard 2010, bland annat omnämnd i dagens Computer Sweden, konstateras att Sverige ligger på topp tack vare stora satsningar på infrastrukturen, framförallt inom det offentliga men även inom näringslivet. Sämst får Sverige på delområdet usage & skills inom Business och Consumers, vilket jag tycker är mer anmärkningsvärt. Ett land som Danmark ligger till exempel klart före inom just dessa grenar och även tvåan USA ligger före, men tappar å andra sidan på det offentliga.

Jag är lite tveksam; innovation går såklart att mäta på olika sätt men frågan är om det inte är offentlighetsprincipen som sådan som ligger bakom ett innovativt svenskt IT-samhälle. Det som inte går att offentliggöra kan man heller inte lägga ut på medborgaren att själv ta hand om. Eller också har jag helt fel, jag har inte tagit del av vare sig undersökningen i sin helhet eller en detaljerad beskrivning av metoden.

Men…valet i höst lär till exempel visa på skillnaden i hur amerikaner och svenskari gemen använder IT i det offentliga. Jag tror inte på ett särskilt stort genombrott för de sociala verktygens betydelse för valutgången, åtminstone inte som går att jämföra med senaste valet i USA. Man kan också kika på hur mycket innovation som kommer ut ur varje satsad krona i Sverige; det är inte heller direkt upplyftande läsning.

Vi har ett enormt innovativt samhälle och besitter mängder av idéer och globalt konkurrenskraftig kunskap i det här landet. Men vi har likaledes enormt svårt att omsätta det i kommersiellt gångbara affärsidéer. Det tål att tänkas på varje gång vi slår oss på bröstet vid liknande undersökningar.

Hur avancerad teknik blir till lättbegriplig samhällsvinst

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 11 Jan 2010 08:15:07 +0000

När jag först träffade upphovsmännen bakom Myfi.net för drygt ett år sedan blev jag glad. VD Björn Smedman förklarade glatt hur mycket bredband som går till spillo men som skulle kunna utnyttjas om de trådlösa näten kunde samarbeta. För att inte tala om vilken bra ersättare till mobilt bredband tekniken skulle kunna bli.

Det blir många aha-upplevelser i mitt jobb. Jag får höra den ena fantastiska framtidsvisionen efter den andra men de flesta av dem ligger som sagt en bit in i framtiden. Myfi.net funkar redan nu, även om det just nu är koncentrerat till området Möllevången i centrala Malmö. Fort har det dessutom gått, hösten har varit ägnad åt intensivt arbete. Dessutom blev jag så övertygad att jag själv övergav min gamla bredbandsoperatör för att testa tekniken.

Vad det handlar om är att Myfi.net är en vanlig bredbandsoperatör i den bemärkelsen att du köper ett adsl-abonnemang med upp till 28 Mbps men till ett riktigt bra pris (varierar beroende på var du bor). Skillnaden är att du åtar dig att alltid ha ditt trådlösa nät påslaget så att Myfi.net kan slå ihop alla kunders trådlösa nät till ett enda jättenät, vilket alla Myfi.net-kunder kan surfa på. Bredbandskapaciteten som blir över går alltså inte till spillo längre och tekniken kan potentiellt göra mobilt bredband överflödigt – åtminstone lokalt.

Svårare än så är det inte – men det är såklart en avancerad teknisk plattform som ligger bakom det hela för att garantera maximal prestanda och hög säkerhet. Denna är patentsökt och ska nu exporteras till andra länder.

Björn Smedman själv säger i Computer Sweden att han är övertygad om att det är denna typ av nät som har framtiden för sig i till exempel utvecklingsländer och jag är böjd att hålla med.

Efter att ha kikat lite på det kommunikativa kring Myfi.net (som man ska komma ihåg fortfarande är en tjänst i betastadiet) så inser man snabbt hur viss avancerad teknik kan vara knepig att förklara – och annan mycket enklare. Nyckeln till det hela är att hitta samhällsnyttan och kunna förklara den i problem kontra lösning och presentera det hela i ett resultat som är lätt att förstå.

Problemet: De olika trådlösa näten i ett bostadsområde samarbetar inte alls. När du flyttar på dig följer inte bredbandet med och istället måste du leta upp öppna nätverk, vilka är både sällsynta och osäkra. Bredband är också en dyr löpande kostnad för många, särskilt studenter.

Lösningen: Låt de trådlösa näten samarbeta med varandra och dela ut den kapacitet som inte utnyttjas. Avancerad teknik kan koppla ihop alla utdelade trådlösa nät till ett enda jättenät (tänk dig ett moln) som givetvis funkar bäst i tätbebyggelse. Var du än befinner dig i detta moln kan du koppla upp dig.

Resultatet: 1) Smidig tillgång till ditt bredband på andra platser än i egna hemmet 2) Bättre pris eftersom större andel av kapaciteten utnyttjas 3) Och det ligger helt plötsligt i kundens eget intresse att få grannar och vänner att också skaffa samma bredband (då ökar ju nätet i omfång).

Det är många som misslyckas med att förklara samhällsnyttan med modern teknik – och Myfi.net är ännu bara i början av denna kommunikationsprocess. Ett av problemen är ofta att de tilltänkta kunderna inte förstår problemet eller ens upplever att det är ett problem. Vi minns till exempel vilka jätteresurser som plöjts ner på att få svenskar att införskaffa hdtv-kanaler. Eller på att få oss att gå över till blu-ray från dvd. Den tilltänkta kundkretsen - tv-tittare och filmkonsumenter - upplevde inte den befintliga bild- och ljudkvaliteten som ett problem och därigenom uteblev den omedelbara succén.

Större koncerner kan dock kosta på sig att låta innovationer ta sin tid och har kallt räknat med det i sina kalkyler. Det de förlorar på gungorna tar de igen på karusellerna. Små bolag har inte den uthålligheten. De måste träffa hyfsat rätt direkt. Och siktet förbättras enklast med rätt kommunikation – tekniken är det sällan fel på.

UPDATE 11/2-2010

TV4 har nu också uppmärksammat det smarta i Myfi.net och kör i dag ett litet reportage i morgonsändningarna: