informatören » Facebook

Kommentarsdebatten som tog fart

Jimmy Wilhelmsson — Thu, 01 Sep 2011 07:07:43 +0000

I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

Sista ordet finns inte längre

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 15 Nov 2010 14:07:55 +0000

Sista ordet har länge varit ett sätt att befästa sin maktposition; den som får säga sista ordet har ansetts vinna diskussionen i fråga och sagda ord anses också vara det som gäller. I dagens sociala och webbifierade samhälle tycker jag mig se en förskjutning av sista ordet så att det närmast är som så att den som faktiskt står med sista ordet förlorar den verbala kampen. Låt mig förklara.

I dag består många diskussioner av meningsutbyten på Facebook, Twitter, webbforum, kortmeddelanden eller andra mer eller mindre webbaserade kanaler. Gemensamt för alla dessa kanaler är att man måste kämpa om utrymmet, något man generellt sett inte behövt i en medievärld som länge bestod av en enda marksänd kanal som efter mycket om och men blev två. Den som förr fyllde upp teverutan blev också lyssnad på. Den som där levererade sista ordet ekade kvar i folks minnen en lång stund efteråt.

I dagens kanaler måste du kämpa om utrymmet och du måste även kämpa om reaktionerna och kommentarerna. Bara för att du kritiserar någon eller har en åsikt om något betyder inte det automatiskt att du kommer att få svar och mothugg eftersom det mer än någonsin är på det viset att jag, genom att bemöta dig, också erkänner dig som motståndare. Filtreringen sköts alltså inte längre av tv-kanalen utan av spelarna själva som agerar på dagens kanal, vilken det nu är.

Det betyder att det inte är självklart att den kommentar som ligger sist kvar på forumet är den rådande. Tvärtom kan det vara så att övriga debattörer valt att helt ignorera den och låta den ligga obesvarad. Att vara obesvarad är i dagens kommunikationssamhälle det värsta en åsiktsläggare kan råka ut för eftersom det i princip betyder att din talan inte riktigt var värd att varken höras eller kommenteras.

Övrig publik kommer att se en tråd där sista inlägget aldrig besvaras av någon. Kanske har de andra debattörerna redan sagt sitt i diskussionen ovanför och visar genom sin tystnad att de inget mer har att säga och låter siste kommentatorn stå oemotsagd. Det vore isåfall inte alls någon ”seger” utan snarare en förklaring att din åsikt inte längre är värd att kommenteras vidare och att vidare kommentarer inte kommer att uppmärksammas.

Var därför försiktig med att lägga det som kan bli sista ordet. En kommentar – eller rentav en provokation - är inte starkare än den reaktion den startar. Ibland är det både enklare och effektivare att helt strunta i sista kängan du fått och istället låta den bli slutordet din motståndare aldrig fick. Att helt enkelt strypa erkännandegraden av din motståndare.

Prova själv.

Kanske har du aldrig mer tråkigt?

Jimmy Wilhelmsson — Fri, 03 Sep 2010 06:26:32 +0000

När reklamfilmen gjorde intrång i svenska vardagsrum i mitten av 80-talet handlade en betydande del av dem om hur den ena eller andra produkten rådde bot på tristessen i vardagen. I dag handlar ännu fler istället om hur du får tid över till att göra det du vill. 2010-talsmänniskan har nämligen nästan aldrig tråkigt. Kanske går vi mot en tid då vi helt glömmer bort hur det känns.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag blir pappa mot slutet av september och hade dessutom en flytt på gång i månadsskiftet som varit – plus att augusti normalt sett är en månad då väldigt mycket ska planeras (och ibland verkställas direkt) inför höstens och vinterns rivkörningar.

I vilket fall blev jag givetvis sjuk i söndags, direkt efter arbetet med flytten, och har varit krasslig sedan dess. Kombinationen av nedpackade saker, avsaknad på tv och bredband och sängliggande i tre dagar gjorde att jag för första gången på mycket länge fick stifta bekantskap med den igen – tristessen. Jag kunde bara ligga sjuk i sängen och inget göra mer än att försöka bli frisk, då jag inte ens orkade leta i flyttlådorna efter förströelse.

Jag har normalt aldrig tråkigt längre, det är en känsla jag mest minns som barn eller tonåring. Mängden av möjliga stimuli finns numera överallt i mitt liv. Kanalpaketet från ComHem inledde med att bjuda på samtliga 175 kanaler, det står fler spel och böcker i bokhyllorna än jag någonsin hinner eller orkar spela/läsa och lägg därtill att jag har min sambo att umgås med – och snart alltså även en liten en. Men jag har fortfarande bara 24 timmar per dygn.

Det finns säkert de som rynkar på näsan åt dem som försöker förklara allting med tekniska framsteg men jag hävdar bestämt att det just är tekniken som bär skulden för att tristessen är på väg att försvinna.

Internet och strömmande innehåll gör att nätet är en aldrig sinande källa av både viktigt och oviktigt innehåll.
Kostnaden att producera musik, litteratur och annan underhållning sjunker konstant och breddar utbudet samt ökar det potentiella inköpet av media för varje enskild svensk.
Cyklerna för teknisk innovation, såsom spelkonsoler, datorer, mobiltelefoner minskar ständigt och tvingar/motiverar dig att skapa nya, vilket gör att du nästan alltid måste lära dig en ny apparat.
Ökningen av mobilt internet och mobila telefoner gör att du nästan kan nås och nå varifrån som helst.
Att ständigt vara uppkopplad – och framförallt ”inkopplad” i vad som händer – är fortfarande, trots många profetior om att det ska bli omodernt, helt rätt och inne. Bara att vara sjuk och bortkopplad i tre dagar lyfter dig ur ett visst sammanhang.

Jag är ingen pyskolog - men säkert är det väldigt bra att vara uttråkad ibland. Jag kan tänka mig att en del av vårt välbefinnande grundar sig i tristessen som motpart till lyckan och att vi genom att bli av med de långtråkiga stunderna riskerar att även tumma på vår uppfattning av lyckan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite som att säga att vi måste tumma på vår välfärd för att riktigt förstå hur bra vi har det – ingen riktigt bra förklaring, alltså.

Oavsett konsekvenserna av att långtråkigheten försvinner så kan vi iallafall konstatera att det finns mer underhållning tillgänglig för dig inom fem minuter än du någonsin kan konsumera under hela ditt liv. Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Du missar alltså inte bra saker för att du inte har tillgång till dem – utan för att du genom din blotta existens inte har tillräckligt med tid på dig att ta del av dem.

Sådan är tekniken; välgörande och enormt skrämmande på samma gång. Om du fortfarande inte tror mig, så begrunda det faktum att orden tristessen och it-stressen består av samma bokstäver, det vill säga de är anagram till varandra.

Skämt åsido, kanske har tristessen i detta avseende faktiskt ersatts av it-stressen som rådande i-landsproblem.

Malmö lämnar Second Life och äntrar Facebook

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 15 Feb 2010 09:41:47 +0000

Den 6 maj förra året flyttade Malmö in i Second Life. In i vadå? Jo, Second Life – den där tredimensionella virtuella världen som var het för snart tre år sedan. Jag och andra gnällde att det var för sent och i förra veckan erkände Malmö stad att satsningen lagts ner. Istället satsas det nu på Facebook.

Malmös SL-satsning byggde på goda intentioner. Men även sådana kan gå åt skogen och vikten av att omge sig med kunniga experter i en snårig social media-djungel är tydligare än någonsin. Enligt IDG kostade Malmös satsning 300.000:- i vanliga skattepengar och 800.000:- i EU-pengar (vilket såklart också är skattepengar). I mantimmar misstänker jag att satsningen kostade mycket mer. Hjälpte till gjorde IT-konsulten Logica.

Som sagt; lätt att vara efterklok men man lär sig av varje äventyr som inte dödar en. Carina Nilsson (s), ordförande i Malmö stads e-beredning, uttrycker det så här:

”När det bestämdes att kommunen skulle göra detta ville man vara med och testa det som var nytt, men när vi väl var med var det inte så nytt längre. Det var en erfarenhet att vara med, men samtidigt tog det mycket tid.”

Och egentligen är det inget fel på att testa sig fram. Problemet är att tester normalt inte bör kosta så mycket pengar och vara så komplicerat som ett intrång i Second Life är. Nu satsar staden istället på Facebook och gör det i gruppen Malmotown som i skrivande stund har 672 medlemmar. För att ha varit igång i en vecka får det nog anses vara ganska få medlemmar. Den berömda lyktstolpen har just nu 126.248 fans och till och med gruppen Vi som har gått in i en lyktstolpe har 224 medlemmar om man vill jämföra oväsentligheter.

Tanken är att sidan ska tipsa om det som händer i Malmö:

Välkommen till Malmotown på Facebook! Här ger vi på Malmö Turism massor av tips om vad som är på gång i Malmö. Vi tar så klart tacksamt emot dina guldkorn också!

Att skaffa medlemmar till forum, fansidor och andra communities utan en ordentlig plan är bland det svåraste man kan göra på webben. Man måste ta sig en ordentlig funderare och ställa sig frågan vad man själv egentligen skulle vilja ha ut av ett medlemsskap; ingen vill nämligen slösa sin dyrbara tid. Även om Malmö stad förmodligen passar bättre på Facebook än i Second Life är jag benägen att tro att denna satsning inte heller lyfter.

Att ge tips om vad som händer i Malmö är enormt brett, förmodligen för brett för att det ska gå att göra på en enskild Facebooksida. Så jag är försiktigt positiv men ändå tveksam. Ännu mer tveksam blir jag till valet av logotyp. Jag tror nämligen att malmöborna gillar sin grip.

Malmö stad måste fråga vad malmöborna vill. Jag vet inte – men jag tror inte Malmö stad vet heller.

Facebook, media och det urvattnade protestsamhället?

Jimmy Wilhelmsson — Tue, 05 Jan 2010 08:57:10 +0000

Det är lättare och smidigare än någonsin att protestera mot något aktuellt, ta till exempel vargjakten. På Facebook har gruppen Nej Till Vargjakt just nu 17.200 medlemmar. Men vad säger egentligen ett sådant antal när insatsen just är så minimal? Och var går gränsen?

En protest måste vara maffig för att fungera; ett kraftfullt och tydligt budskap. Att anordna en demonstration på stadens gator är en resurskrävande historia och dessutom ska du egentligen arbeta fram ett tillstånd från den lokala ordningsmakten. Dagens demonstrationer sker till stor grad på relationsupphållande sajter som Facebook och går till på det vis att någon skapar en grupp, till exempel ”Slopa vårdagsjämningen” och försöker ragga till sig andra att gå med i gruppen. Att gå med kräver ett klick på en länk, that’s it. Jag behöver alltså inte ens begripa vad jag klickar på.

Är då denna enkelhet bra eller dålig för protestsamhället i det långa loppet? Det är positivt att det inte är krångligt att protestera, men det är samtidigt en fara för trovärdigheten att folk klickar i saker utan att egentligen veta vad det handlar om. En del jag har diskuterat det hela med tycker problemet är överdrivet och menar att det kanske inte är ”en stor grej” egentligen – de har ju bara klickat. Jovisst, men när media behandlar en stor Facebookprotest med samma tyngd som en regelrätt torgdemonstration så framträder skevheten i alltihop. Det är alltså möjligt att merparten i en mångtusenhövdad protestgrupp består av människor som ”mest klickat på en grej”.

Facebook är intressant på flera vis. Jag underskattade länge sajtens överlevnadsförmåga och har fått kapitulera inför faktumet att den fortfarande verkar växa i både storlek och makt. Människor som aldrig skulle skriva på en protestlista på stan går gladeligen med i diverse grupper med ibland hyfsat radikala budskap. Till skillnad från protestlistan på stan så är Facebook helt personligt, det går alltså att se att du är med om du inte dolt din profil för obehöriga.

En Facebookgrupp är också intimare än en protestlista då de flesta kommer i kontakt med den genom sina vänners statusuppdateringar, istället för en okänd människa på stan. Facebookgruppen har ofta öppen gata in i människors godkännandesfär. Man är inloggad, mottaglig, mån om att veta vad ens vänner sysslar med och även mån om att visa vad man tror på. Och detta är såklart bra. Men Facebookgruppen öppnar också för ett slentrianbaserat klickprotesterande. Lika lite som att jag verkligen känner de flera hundra människor jag har i min kontaktlista så lär en person som är med i ett tjugotal protestgrupper hinna uppdatera sig kring vad varje sysslar med.

Givetvis är detta inte Facebooks fel. Och heller inte de personer som startar eller går med i protestgrupper. Det vi dock lär inse inom några år är att den låga tröskeln lär innebära att själva protesten i denna form riskerar att bli urvattnad. En del har på prov – och för att statuera exempel - skapat grupper med ett visst budskap de sedan ändrat till något annat. Vissa medlemmar reagerar, andra inte. Många går ur den aktuella gruppen direkt, men inte alla. Tusentals personer stod alltså under en period med sina namn och protesterade mot kvinnlig rösträtt - och ganska få tycker i dag att det var en stor skandal. ”Ingen stor grej”, helt enkelt.

Och det är detta som är kärnan. När protester inte är ”en stor grej” – det är då du förlorar makten att verkligen protestera.