Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig [...]]]> I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

En gång i tiden försökte vi alla få så många som möjligt att länka till våra sajter. [...]]]> Enligt uppgift funderar tyska regeringen på att försöka införa licenskrav för att få indexera och länka till nyhetssajter för kommersiellt bruk. På så sätt skulle de stora medieföretagen börja få betalt för att andra bolag lånar nyheten.

En gång i tiden försökte vi alla få så många som möjligt att länka till våra sajter. Nuförtiden verkar de stora mediedrakarna tro att det ska gå att ta betalt genom regelrätta licensprogram. Den som indexerar länkar till nyhetsartiklar måste alltså betala för att få göra så. Det som i dag verkar vara galenskap kanske är verklighet och helt normalt om 25 år?

Jag varken tror eller hoppas dock på detta. Det är länkarna som bygger Internet. Gemene man (och lagstiftare) verkar ibland ha svårt att förstå att Internet inte är en superdator där allting finns. Istället är det ett sammelsurium av källor där allt finns överallt samtidigt, skulle man kunna säga. Inga länkar, inget Internet.

Just nu vet vi inte hur underbyggt och genomtänkt förslaget är, men några frågor uppkommer direkt:

- Vad är en kommersiell sajt? Vem måste ha licens?

- Vad är en länk? Var går gränsen? Kan jag skriva www.svd.se/naringsliv/it/artikel_3722743.svd utan att länka? Det är ju bara för dig att koiera och klistra in.

- Hur påverkas tidningarnas annonsexponering när länkarna in uppenbarligen minskar? Eller ska de helt leva på licensavgifter?

Meningen är att en organisation, liknande STIM, ska samla ihop alla licensintäkter och dela ut bland bolagen. Argumentet är detsamma som det alltid varit: ”Intenet kan inte längre vara en upphovsrättsfri zon”. Sanningen är att medieföretagen inte har någon fungerande affärsmodell för webben och tydligen är det enklare att dra igång en rättsapparat (eftersom det görs varje gång) än att komma på nya idéer.

Det är en sorglig utveckling.