informatören » I media

Hur lång tid bör en startup ha på sig?

Jimmy Wilhelmsson — Wed, 11 Jan 2012 09:31:57 +0000

”Du borde hata att vara startup”, skriver Erik Starck som rubrik till en kort bloggpost om att ”varje dag du befinner dig i startup-läget är en misslyckad dag.”

Tonen må vara hård, men uppriktig. Det väcker nytt liv till en gammal fråga; hur lång tid bör en startup ha på sig?

När jag läst Starcks korta inlägg och dessutom följer länken till Fredrika Gullfots originalinlägg, förmodar jag att Starck menar att dagen du slutar vara startup är din ”riktiga start”, så att säga.

Han skriver nämligen:

We tend to glorify the startups too much. As Steve Blank says “a startup is a temporary organization designed to find a scalable business model”. What this actually means is that each day you spend in “startup mode” is a failed day. You still haven’t found the scalable business model!

Fredrika Gullfot är själv entreprenör och driver uppstartsföretaget Simris Alg, som är kopplat till företagsinkubatorn Ideon Innovation (som jag arbetar med) och Marint centrum i Simrishamn. Det nämner jag mest så att kopplingarna är tydliga.

Hennes resonemang (som inleds med en reflektion över Hans Roslings ledare om svenskens okunnighet om tredje världen) är att hon träffar på entreprenörer som fått medial uppmärksamhet, men som efter några år fortfarande ligger kvar i samma startupfas.

Media skriver fortfarande om dem och de hittas ännu på mässor och startupmingel som startupföretagare, trots att de vid det här laget borde ha utvecklats till kommersiella företag.

Men det vill inte världen se. Världen gillar den unga tjejen med den behjärtansvärda affärsidén, kompisgänget med sin coola attityd och vilja att ta över världen. De blir som ett slags barbiedockor, som man plockar ut och leker lite med på inspirationseventen, och sedan stoppar tillbaka i lådan. Startup-Barbie, och Startup-Ken. Så utvecklas dessa startup-entreprenörer istället för företagsledare och tillväxtskapare till enmansföretagare som föredragshållare och skribenter.

Båda synsätten är intressanta. Och ger upphov till två funderingar jag diskuterat med folk tidigare under året som gått.

För det första håller jag med Gullfot om medias (och kanske vi människors) förkärlek till entreprenörsberättelsen.

Den går ut på ungefär samma sak; en ung (ofta) och fattig (alltid) kille eller tjej startar sin verksamhet i ett garage och beskriver kaxigt hur världen ser ut. De får gärna sticka ut i styrelserummen och kapitalet tävlar om vem som får slänga pengar över dem. Klädkontot ska helst vara större än marknadsföringskontot; det är ett tecken på att man ligger rätt i tiden och låter andra komma till dig hellre än du till dem.

Ovanstående är överdrivet och lätt raljerande - men den perfekta entreprenörsberättelsen ser ut så. Du har större chans att bli omskriven om du pressar in din verksamhet i denna mall.

Och egentligen är det inget fel med sådana historier, men uppföljningen av startups är ofta bristfällig – och det tror jag inte sällan beror på att media, och ibland även entreprenören själv, har svårt att veta när gränsen är nådd; när övergår startupbolaget till nästa fas?

När är det ok för media att ställa krav och vara kritiska? När kan de börja ställa de jobbiga frågorna? Och när glider entreprenören in i den fas då de själva får stå ut med att vara måltavla för uppstickare, för andra startups? Och är entreprenören ens beredd på medial kritik?

Som journalist är det säkert inte lätt; vi kommunikatörer klagar ständigt på att det skrivs för sällan om viktiga startupbolag – och när de gör det belönar vi dem genom att gnälla. Och kanske är det faktiskt så att läsaren vill ha entreprenörsberättelsen gång på gång? Den kanske gör mer för nyföretagandet än vad den krångliga, svettdrypande och förvirrade verklighetsförankarde bilden gör?

Den andra aspekten är den acceptabla tidsgränsen. Det nämns två till tre år; är bolaget inte kommersiellt och funktionellt då är det eventuellt en misslyckad startup. Men är det så i alla lägen?

Jag vet att Erik Starck oftast menar IT-bolag när han talar om startupföretag. Och dessa har generellt sett närmare till marknaden än exempelvis bolag inom medicinteknik eller life science. Olika bolag har olika lång startsträcka.

Men spelar det någon roll för media? Bör det skrivas om ett bolag som har åtta år till lansering? Är det möjligt att göra en vettig analys av en innovation som ligger så långt bort?

Nej, kanske inte för IT-sektorn. Kika på din mobiltelefon och försök minnas vad du pratade i för åtta år sedan. Gjorde du ens annat än att prata i den?

Men andra sektorer går långsammare, och i en del fall måste innovationerna testas och säkras – inte minst de som handlar om mediciner eller andra ämnen som på ett eller annat sätt kommer att påverka människokroppen eller andra delar av det biologiska systemet.

I dessa fall startar innovationen ofta med forskning. Därefter ska det kontrolleras om det går att kommersialisera denna forskning - detta är alltså långt innan entreprenören ens kan börja fundera på marknad, försäljning och media.

Därmed inte sagt att det är fel att startupföretag måste vilja sträva efter att gå in i nästa fas; det är klart att de måste.

För startupföretagets del är dock det viktigaste, enligt min mening, att ständigt ställa sig frågan om innovationen fortfarande är relevant.

Har tillfället gått förbi? Har annan teknik/forskning tagit över och är bättre lämpad för framtiden? Vidareutvecklar jag min innovation för att optimera chanserna eller av ren slentrian?

Bland de företag som i dag är marknadsledande finns det många många exempel på idéer som helt enkelt inte höll måttet när de själva var startups. Gemensamt för dem alla är att de insåg det i tid och skruvade på affärsidén eller ersatte den helt. Det tog givetvis tid, men få träffar rätt från början.

Jag tror inte per automatik att det är fel att ett startupbolag kämpar på efter tre år utan tillväxt. Jag tror däremot att varje startupbolag som inte ofta stannar upp och sticker fingret i luften - och ständigt ställer sig själv de jobbiga frågor Starck och Gullfot skriver om – är dömt att misslyckas.

Det är skillnad på att göra saker rätt – och att göra rätt saker, som en coach jag känner skulle ha sagt.

Bör TT-telegram vara anonyma?

Jimmy Wilhelmsson — Wed, 26 Oct 2011 08:51:06 +0000

Under hela sommaren pågick en livlig diskussion om näthat och kommentarsfält om vartannat. Ett av problemen ansågs vara anonymiteten bland kommentarerna.

Flera av de telegram och artiklar som kommer från nyhetsbyråer är också anonyma. Är denna anonymitet också ett problem?

Jag frågade mig redan i mars om kommentarsfälten efter artiklar egentligen för debatten framåt?

Efter terrordådet i Norge tog kommentarsdebatten fart i hela Mediesverige och flera stora tidningar valde att tillfälligt stänga av kommentarerna i väntan på ett nytt och icke-anonymt sätt att skapa diskussion.

Anonymiteten på nätet har därmed fått sig en rejält törn här i Sverige. Åtminstone på läsarsidan.

Men hur är det på avsändarsidan? En vanlig dagstidning består i dag av en betydande mängd TT-telegram som i nästan samtliga fall har en anonym avsändare. Gratistidningarna som ung som gammal plockar på sig varje morgon innehåller en ännu högre andel anonyma nyhetstexter.

Är denna form av anonymitet också ett problem?

Anledningen till att medierna ryggade tillbaka för anonyma kommentarer sades vara att de bidrog till ett ökat näthat. Anledningen till att de bidrar till ett ökat näthat sägs vara att avsändaren inte behöver stå för sina åsikter. Anonymitet gör i denna tolkning att den som skriver inte är lika noggrann, empatisk eller sympatisk som den vars identitet är känd.

Gäller samma sak för en anonym nyhetsskribent, om än i annan form? Skriver, researchar eller vinklar den person annorlunda som vet att namnet sällan kopplas till texten?

Jag vet inte, men varför chansa?

Alla mediekonsumenter inser att en skribent inte har tid att läsa igenom och svara på allt som skrivs. Men det underlättar i ett öppet mediesamhälle att den som läser vet vem som ligger bakom de fakta, de citat och de vinklingar en redaktionell text innehåller.

Att det är den enskilda tidningens ansvarige utgivare som ansvarar för det innehåll TT-texterna står för är en sak. Men att diskussionen haltar när textens upphovsman/-kvinna inte är känd är en helt annan.

TT och andra nyhetsbyråer fungerar alltjämt som mäktiga gate keepers som i mångt och mycket bestämmer vad som hamnar i tidningar och inte; särskilt stor makt har de över det redaktionella innehåll som gratistidningarna erbjuder – och som ett mycket stort antal svenskar suger i sig varje dag.

Om anonymitet är ett problem för den öppna och hederliga debatten så borde det vara så både på avsändar- och mottagarsidan. I vilket fall tål det att luftas och diskuteras.

Kommentarsdebatten som tog fart

Jimmy Wilhelmsson — Thu, 01 Sep 2011 07:07:43 +0000

I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

Sökmotorns framtid – info eller något annat?

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 08 Aug 2011 11:28:36 +0000

Sökmotorexperten Nikke Lindqvist fick medier att reagera med sitt försök att associera bilder på Anders Behring Breivik med ordet bajs. Personligen har jag inga direkta åsikter om vare sig kampanjen eller dess syfte men det sätter fingret på en del intressanta funderingar om sökmotorernas framtid. Vad förväntar vi oss av en sökmotor? När vi söker efter något – vill vi ha de facto information om sökordet eller vill vi ha andras åsikter om det – eller rentav medveten propaganda?

Nikke Lindqvists kampanj, som exempelvis Sydsvenskan och Resumé tar upp, är harmlös och oskyldig. Och bilder på Anders Behring Breivik läcker igenom ändå, för den som eventuellt irriterar sig på att bajsbilderna tar över.

Men frågorna om framtidens sökmotorer är inte helt oävna med tanke på hur viktiga Google och andra sökmotorer blivit för studenter, elever, omvärldsanalytiker och alla andra som behöver hämta in information för särskilda ändamål. De flesta av oss vet att vi inte kan lita på allt som står på Internet, men många sökmotoranvändare tror också att de träffar som hamnar överst är de som är mest korrekta – eller åtminstone minst fel.

Att bokstavligen förvandla Breivik till bajs skadar ingen. Men det faktum att webbexperter, sedan den dagen sökmotorerna blivit viktiga, intensivt arbetat med att påverka dem i endera riktning kan tänkbart göra det. Att en kampanj blir effektivare ju fler som instämmer i den är inte heller helt problemfritt, även om intentionerna kan vara goda.

”Bara den som är dum och efter går på allt som sägs på webben” är ett argument mot opålitliga fakta.

Ja, kanske det. Men SVT:s nyhetsprogram Rapport - som de flesta av oss betalar till för att vara objektivare än andra - sände för bara tre dagar sedan ett nyhetsinslag de inte visste var ett skämt. Folket på Rapport är inte dumma – de agerar bara med samma källkritiksstress som de flesta andra nyhetsreportrar blivit tvingade att göra för att inte vara sist.

Att Internet är fullt av märkligheter, falsarier och propaganda är inget nytt. Men diskussionen kring vad vi egentligen ska förvänta oss av en sökmotor – objektiv information å ena kanten eller subjektiv propaganda å den andra - har inte lett till några konkreta resultat. Istället har det varit upp till enskilda webbplatser att värdera sitt eget innehåll och därefter upp till nätets spinndoktorer att i varierande grad vara duktiga på att få sökmotorerna att prioritera.

Det kan finnas ett värde i att massan, ledda av en upphovsman, bestämmer vad en sökmotor ska prioritera – men det kan också leda till att sökmotorn enbart blir en spegling av trender i en samtida värld hellre än en objektiv källa till fakta.

Oavsett vilket kan vi konstatera att sökmotorn som fenomen är i ständig förvandling – frågan är bara om vi vet till vad.

För kommentarsfältet debatten framåt?

Jimmy Wilhelmsson — Tue, 22 Mar 2011 09:22:35 +0000

För en sju, åtta år sedan började de första tidningarna med näsorna i rätt riktning tillåta öppna kommentarer för sina webbartiklar. Kommentarer var annars något som endast blogginlägg och forum nyttjade sig av och det ansågs både farligt och olämpligt för medier att anamma trenden. Men så hände något; Facebook och Twitter sköljde över oss och kommentarerna öppnade. Men vad har det gett debatten?

Det är lätt att slentrianmässigt hålla med om att alla former av öppna diskussioner är bra för både demokratin och debatten. Men frågan är vad åren av öppna kommentarer efter artiklar egentligen gör för någotdera? Den som under en tid följer de två stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen slås ofta av att det är samma klick människor som skriver, raljerar och skäller. Inte sällan återkommer samma stenhuggna åsikt gång på gång och ibland följande på varandra, vilket kraftigt sänker läsbarheten.

Det är sällan några analyser eller givande synvinklar man delar med sig av, utan oftast bara personliga åsikter kring föregående talare och befästandet av egna åsikten. Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Så om varken artikelförfattaren tar åt sig feedback eller läsaren blir visare eller mer upplyst av dem – vad är kommentarerna, förutom ett förlösande skällsplank? Gör de artikeln eller diskussionen bättre?

Bättre kanske det är i den fackpress som också öppnat upp för kommentarer? Förlaget IDG samlar artiklar från sina tidningar på webbsajten med samma namn och även NyTeknik brukar ha flitigt med kommentarer efter intressanta texter.

Och för det mesta håller kommentarerna högre kvalitet och för verkligen en diskussion – men så fort ämnet blir kontroversiellt riskerar debatten att spåra ur även här. Då kan det se ut så här:

Den här artikeln har 218 kommentarer:
(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:25

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:53

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:01

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:02

Vilken nött – (Anders Berggren) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:03

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:07

För inte så länge sedan kunde vi läsa på Fotbollskanalen.se att backlegendaren Glenn Hyséns son, Anton Hysén, trädde ur garderoben och kom ut som gay. Inte särskilt uppseendeväckande i sig, men efter en fullkomlig tsunami av homofoba kommentarer kände sig sajtägaren tvingad att stänga ner kommentarerna på den enskilda artikeln.

Debatten han ville starta uteblev och hatet tog över - hat som helt överskuggade det han egentligen ville ha sagt. Man kan säga att en poäng ändå fördes fram - men en poäng som ledde till att den öppna diskussionen på sajten fick stängas. Kan stängda kommentarer alltså i sig vara ett slags inlägg i debatten?

Sydsvenskan lät alla artiklar ha öppna kommentarer när de lanserade sin nya sajt för något år sedan - men numera stängs kommentarerna ned redan innan publicering om ämnet antas ge upphov till alltför hetsig diskussion, till exempel när texten tangerar integrationspolitik på något vis.

Elaka tungor menar att SDS på detta vis avslöjar vilken bakgrund en misstänkt förövare av en omskriven kriminell handling har - svensk eller utländsk. Och oavsett vilket – är det demokratin och diskussionen till gagn att kommentarer stängs ner kring de diskussioner folk har starkast åsikter – redan innan debattern ens spårat ur? Vilka diskussioner är då lugna nog att tillåtas – hur ser en sådan yttrandepolicy ut?

I långa loppet är kommentarer av texter på nätet i allmänhet av godo – men det finns anledning att titta närmare på problematiken kring de öppna diskussionerna som trots allt finns. Frågor som tål att diskuteras är bland annat följande:

Varför hatas det oftare än diskuteras?
Vem är kommentarerna till för? Olika syfte för olika publikationer?
Vilka är kriterierna för att stänga ner kommentarer – och varför just dessa?
Och kanske viktigast – varför har er publikation ens kommentarer?

Det finns lagkrav för kommentarer på sajter och sajtägaren är, beroende på teknisk lösning, skyldig att avlägsna kommentarer som bryter mot lagen. Men ofta känns det som att tidningar på nätet tillåter kommentarer ”därför att andra gör det” och stänger ner dem ”när det börjar spåra ur”. Detta är varken vidare analytiskt, framåtdrivande eller diskussionförbättrande utan bara ett sätt att reagera istället för att proagera.

Att media, såväl som alla andra, vill äga diskussionen kring sina egna alster förstår jag. Men har kommentarsfunktionen hittills gett den öppenhet vi hoppades på?

Jag är själv osäker men hoppfull.

Uppköp bra eller dåligt för tillväxten?

Jimmy Wilhelmsson — Thu, 09 Dec 2010 10:34:23 +0000

Det köps upp hejvilt bland IT-bolagen här nere i söder och ofta framställs dessa köp som glada nyheter eftersom de dels visar att svenskt kunnande är åtråvärt men också för att någon eller några blir några kronor rikare – och det är ju alltid trevligt med lön för mödan. Men är det stora företagets uppköp av det lilla alltid bra rent tillväxtmässigt?

Det råder huggsexa kring skånsk IT, menar Realtid.se i en artikel från förra veckan och drar paralleller mellan Apples uppköp av Polar Rose och Research In Motions köp av The Astonishing Tribe som en gång i tiden startade på Ideon Science Park.

”Frågan är nu vad nästa kap blir: Apple har nämligen 51 miljarder dollar kvar i kassan till förvärv. På önskelistan kan vd Steve Jobs sätta upp Lyyn i Lund som gör bilder skarpare, Nocturnal Vision som fixar – just det – mörkerseendet, och Algotrim i Malmö som komprimerar data.”

Kristian Svensson, chefredaktör på nyhetsbrevet Rapidus som skriver om snabba nyheter från Öresundsregionen, intervjuas. Han är naturligtvis glad att det är drag här nere men samtidigt verkar ingen ta upp själva frågan om uppköpen är bra för regionen eller inte?

Det man kan fråga sig är om uppköp gynnar tillväxten av näringslivet eller inte? De flesta verkar överens om att ett uppköp i regel innebär att köparen etablerar lokalt kontor i regionen och därmed adderar till dess tillväxt. Huawei, Qualcomm och Intel är bolag som brukar nämnas i sammanhang med uppköp och/eller inflyttning i Malmö/Lund.

”Huawei, en annan Ericsson-konkurrent, har nu 400 anställda i Sverige med marknadskontor i Kista norr om Stockholm och forskningscentra i Kista, Göteborg och Lund. I april anställde kineserna ett tiotal personer för att utveckla baskomponenter till mobiltelefoni i Lund.”

Tio pers. När ett inkubatorbolag har vuxit till tio man brukar det knappast generera särskilt stora rubriker, inte ens i lokalmedier. Kan det rentav vara så att ett innovativt bolag hade växt mer om det fått utvecklas på egen hand om tio personer räknas som en seriös lokalsatsning? Ideonbolaget Scalado, som är sprunget ur det tidiga innovationssystemet (innan Ideon Innovation fanns) är i dag ett hundratal anställda – vad hade hänt om de blivit uppköpta redan på tidigt plan på grund av sin teknik?

Att stora bolag är intresserade av svensk teknik är smickrande. Men från regionalt håll bör man nog inte förblindas helt av detta utan även ponera det faktum att bolagen och idéerna kanske kan bli minst lika stora på egen hand.

Jag vet inte - lika lite som någon annan – men visst finns det anledning att ställa sig den stilla frågan.

Därför blir innovation aldrig en valfråga

Jimmy Wilhelmsson — Thu, 09 Sep 2010 10:36:24 +0000

I senaste MetroTeknik redogör några representanter från teknikbranschen i Sverige för vilka frågor de skulle vilja ställa till kandiderande politiker i respektive riksdagsparti. Hans Möller är inte bara vd för Ideon Science Park utan även ordförande för SISP, Swedish Incubators & Science Parks, och är en av de tilfrågade. Men tyvärr kommer svaren även denna valrörelse att bli mest blaha. Innovation är och förblir ingen viktig valfråga.

MetroTekniks artikelserie ligger fortfarande inte på webben i sin helhet, man har bara kommit till frågeställare nummer ett, Jon Karlung på driftleverantören Banhof, som undrar om datalagringsdirektivet. Hans Möllers fråga är kort och gott:

”Skulle ni ställa er bakom att vi skapar en nationell innovationsstrategi?”

och genererar givetvis inga större invändningar i något parti (en del har till och med svarat med det strängt förbjudna ordet ”ja”!). Detta är också problemets kärna. Det är alltid någon annan som tar hand om innovationer och entreprenörskap – inte politikern, utan någon annan.

Detta stämmer i och för sig ganska väl med hur entreprenörer och näringsliv vill ha det. Men politiker, vars främsta uppgifter är att lagstifta och resursfördela, kan både hjälpa och stjälpa i detta arbete. Och i valtider skulle man kunna passa på att sätta fingret på vikten av innovationens roll i ett litet men rikt land som Sverige och höja frågans vikt. Alla pratar nämligen jobb – men ingen alls pratar om hur de blir till. Några pratar om offentlig sektor, andra pratar om privata jobb. Ingen pratar om hur de blir till.

Nyhetstjänsten Rapidus har gjort en liknande undersökning och ringt runt till regionens nyckelpersoner inom innovationssystemet. Även där får Hans Möller uttala sig:

”Innovationspolitiken finns inte. Jag har aldrig hört någon svensk statsminister ta ordet i sin mun. Istället handlar det om individuella plånboksfrågor.”

Och likaledes kritiska är Medicon Valleys vd, Charlotte Ahlgren och Lunds universitets innovationsdirektör, Ashkan Pouya.

”Det handlar om att bli en välkomnande region. I Silicon Valley är det en väldig rörelse av folk eftersom de duktiga kommer dit och bygger företag.”

Jobb och välfärd är viktiga valfrågor som engagerar väljare - innovation och entreprenörskap är det inte. Det är som att man tror att innovativa entreprenörer finns och klarar sig genom alla väder - oavsett vad vi gör med dem, hur vi pratar med dem eller vad vi hittar på för kluriga system för dem som de måste snåra sig igenom. Ingen är intresserad av att vurma för den flyktiga grupp människor som kallas företagare, helt enkelt för att få politiker begriper sig på dem.

Den typiske politikern är varken egenföretagare eller ingenjör; han/hon har istället ofta massiv erfarenhet av stora politiska system, organisationer eller företagsledningar – men noll kunskap om hur ett företag startas, marknadsförs, underhålls och administreras i samklang med resten av samhällets delar (föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet och så vidare).

Det är den enda förklaringen jag kan se till att det ser ut som det gör. Men faktum kvarstår att Sveriges största chans att återigen positionera sig som välfärdsland nummer ett är att skapa högkvalitativa tillväxtföretag inom avancerade branscher som exempelvis teknik, life science och miljö, gärna med internationellt fokus. Ingenting av det som levereras från partiernas håll inför valet 2010 pekar åt detta håll. Istället talas det enbart om hur de magiskt framtrollade summorna ska fördelas – inte om hur vi gräver mer guld.

Sanningen är att inget av riksdagspartierna förtjänar en enda entreprenörs eller egenföretagares röst – och har inte gjort under hela 2000-talet. De tar dig helt enkelt för givet. De vet att du inte kommer att sluta vara innovativ och gå din egen väg, oavsett vilka hinder de sätter upp. Vad de hoppas är att du dock stannar kvar i Sverige och gör det.

Tveka inte att göra dem besvikna.

Internet blir rörigare?

Jimmy Wilhelmsson — Wed, 04 Aug 2010 12:17:02 +0000

Det var många som på 70- och 80-talet tänkte att datorer skulle ordna upp all röra och kaos. Indexering, realtidssökning och papperslöst samhälle skulle göra att alla kan hitta vad som helst när som helst och varifrån som helst. Och det är sant. Problemet är bara att alla korslänkar och referenser på webben gör att du inte kan lita på vad som helst.

Hej förresten, det var ett tag sedan sist. Har haft en välbehövlig sommar där jag förvisso har arbetat en hel del men i övrigt hållit mig undan tangentbordet, åtminstone på just denna blogg. Men nu är det augusti och suget efter pr-relaterade tekniknyheter och -funderingar börjar bubbla upp igen. Och det är lika bra att köra hårt.

Google har nämligen fått tillstånd att inom EU låta skyddade varumärken användas av tredje part i köpta annonser. Det innebär i princip att du kan skaffa en annons och locka med ord som Nokia eller Samsung. Det kan handla om välvilliga teknikhandlare som erbjuder dessas produkter i sitt sortiment – men det kan lika gärna handla om raka motsatsen. Google nya sökpolicy i Europa innebär att det inte längre är deras problem.

I USA och Kanada har det redan varit så här sedan 2004, så egentligen är det inte lika radikalt som det låter. Men för ett informationsbejakande folk som svenskarna, vilka är vana vid att i högre grad än många andra nationaliteter lita på innehåll i både nya och gamla medier, kan förändringen bli tydligare. Eller ännu värre, inte märkas alls.

Googles Sverigechef Stina Honkamaa säger till Dagens Media:

”Nu kan användarna hitta relevanta och hjälpsamma annonser från återförsäljare, jämförelse- och recensionswebbsajter och second hand-sajter.”

Ordet ”hjälpsamma” är väl det jag hänger upp mig mest på. Internet är ett suveränt arbetsredskap men mycket lite på Internet är fortfarande ”hjälpsamt”. Vill jag hitta sanningar och objektivitet får jag fortfarande leta ordentligt och när vi inte längre kan lita på att annonsörens avsändare också står bakom det ”skyddade” varumärke jag letar efter ökar kraven ytterligare på min egen förmåga att se igenom orden.

Men visst; i grunden är det här ett logiskt beslut – Internet bör mer vara en återspegling av informationssamhället i stort med sina fördelar och avigsidor än ett objektivt sanningsverktyg, eftersom sådana ändå inte finns mer än i fantasin. Men för ett godtroget folk som svenskarna, vilka jag ibland kan tycka är något svagare på källkritik än andra, kan det leda till ett rörigare Internet.

Vi får väl se.

Bra första halvår för inkubatorerna

Jimmy Wilhelmsson — Tue, 22 Jun 2010 11:56:58 +0000

Ideon Innovation och Ideon Bioincubator berättar i ett pressmeddelande att det gått bra för dem och deras bolag och affärsidéer under sista delen av 2009 och första halvan av 2010. Inte nog med att riskkapitalet sett bra ut; inflödet av idéer är dessutom högt på båda inkubatorerna – och Ideon Science Parks nyföretagarinitiativ med ett alldeles särskilt innovationshus i november lär inte göra utvecklingen sämre.

”Vi är helt beroende av att antingen näringslivet eller landets universitet knoppar av affärsidéer ur sin forskning och utveckling. I Sverige har universiteten generellt sett inte släppt ifrån sig fullt så många idéer vi kanske hade hoppats på men för vår del på Ideon Innovation ser vi nu starka förändringsvindar även därifrån, tack vare entreprenörsutbildningarna och tätare samarbete”, förklarar Patrik Andersson.

75 miljoner kronor har affärsidéerna på de båda inkubatorerna skrapat ihop i riskkapital under den senaste åttamånadersperioden. Nu kan, som vi så ofta påpekar, inte all framgång mätas i riskkapital men givetvis är det ett tecken på att kapitalet är villigt att satsa och riskera på idéerna, ett slags kvalitetsbevis.

Inflödet har det varit lite knackigare med under 2009, åtminstone för Ideon Innovation. Ökad konkurrens från andra regionala initiativ och ett allmänt mindre intresse för företagande sägs ha legat bakom. Inkubatorn har dessutom relativt höga krav på både hög innovativ höjd och gärna även en högteknologisk inriktning, även om man tummat en del på det senare i år. Även tjänsteföretag, och inte bara de strikt produktfokuserade, är nu välkomna att ansöka. Och nu har alltså ökat fokus på att aktivt leta fram diamanterna bland idéer gett resultat. Mot slutet av året räknar verksamhetsansvarige Patrik Andersson med att ha 22 affärsidéer i sin inkubatorprocess, vilket betyder att inflödet då är bättre än utflödet.

Ideon Bioincubator har å sin sida alltid haft ett visst tryck på sig, tack var att man erbjuder våtlaboratorier och andra faciliteter som biomedicinska bolag behöver från dag ett.

Ett inkubatorbolag sitter i genomsnitt två år innan det är dags att flyga med egna vingar. En del så kallade alumnibolag stannar dock kvar i den fysiska miljön eftersom nätverket och närheten till likasinnade är uppskattade fördelar med inkubatorn.

I media:

VD-tung premiärinvestering för Timezynk (Rapidus)
Idéer föds i Ideon (Computer Sweden)
Mer riskkapital till innovation (Skånskan)
Näringslivstoppar går in i Ideonföretag (Skånskan)
Riskaptiten ökar i Lund (Rapidus)

Det här kan du korra, inget annat

Jimmy Wilhelmsson — Mon, 14 Jun 2010 09:16:32 +0000

Snälla, pålästa och ordentliga journalister låter dig läsa texten innan den publiceras för att du ska kunna korrigera faktafel. Man bör dock observera att dina korrigeringar inte på något sätt fungerar som påbud utan bara rena tips till skribenten att det han/hon skrivit är antingen fel eller potentiellt missvisande. Dessutom är det endast faktafel du kan tipsa om.

De flesta journalistiska texter har en vinkel. Väldigt få texter är rena informationstexter eftersom sådana både är hyfsat tråkiga att läsa och dessutom ofta inte innehåller något samhällsnyttigt värde. Det innebär att en journalistisk artikel om dig eller ditt företag faktiskt kan få en negativ vinkel eller åtminstone inte den vinkel du tänkt dig. Detta kan du inte göra mycket åt.

För precis som att du har frihet att kommunicera hur du vill så har också journalisten rätt att tolka som denne vill. Bra journalister ger dig däremot chansen att läsa, förbereda dig och rätta faktafel innan texten går till publicering. Det är då viktigt att dina korrigeringar endast gäller faktafel som antingen är objektivt felaktiga eller som på något sätt kan misstolkas på ett sätt som är hyfsat uppenbart och som kan förvanska verkligheten.

För en tid sedan ville till exempel Vänsterpartiet ha en korrigering av en text i tidningen Stockholm City:

”Vänsterpartiet hamnar näst sist i Stockholms Citys jämställdhetsgranskning av kvinnorepresentationen i Stockholm stads bolagsstyrelser. Partiet vill ha en rättelse av City, men reporter Jessica Ritzén säger att det inte finns några fel att rätta”, skriver Second Opinion.

Och liknande exempel upplever jag flera gånger om året med de klienter jag arbetar eller diskuterar med – och i de allra flesta fall förklarar jag att det de reagerar mot inte är faktafel, utan tolkningar. Journalisten har rätt att tolka. Så funkar media och så funkar pr. Vill du ha absolut tolkningsföreträde köper du reklamplats, det är därför reklam är värt mindre per spaltmeter än journalistiska artiklar.

Därmed inte sagt att det är helt kört bara för att du bli märkligt tolkad i media. Det du först bör göra är att kontakta journalisten och förklara vad du tycker är konstigt. Lugnt och utan att brusa upp. Kräv inte en ändring; förklara att du är med på att nyheter ska vinklas men berätta din syn på tveksamheterna. Släpp inget pressmeddelande och kräv ändring, detta leder bara till ytterligare vinklar i samma riktning och stjälper mer än det hjälper. Försök framförallt få förstående från journalisten inför framtiden; ändringar får du mycket, mycket sällan så kräv det inte ens.

Det andra du bör göra är att förklara din syn på saken, exakt likadant som du förklarade för journalisten, men på din egen blogg och länka till originalartikeln. Undvik gärna att kommentera direkt i den aktuella artikeln, hur lockande det än är, eftersom du helst vill utnyttja din egen plattform nu när du vill berätta din vinkel. Följ dock gärna kommentarerna efter artikeln och se vart diskussionen leder. Kanske är det andra som uppmärksammat konstigheterna och kan ge ytterligare rättvisa i din riktning.

I din egen bloggpost får du gärna redovisa hur diskussionen med journalisten gått så att även denne måste tänka på vad han/hon säger till dig. Viktigast av allt; håll dig alltid till den oförskönade sanningen. Och nästviktigast av allt; om du märker att diskussionen ebbar ut – slå inte bensin på elden genom att indignerat fortsätta klaga på media.

Journalister är människor. Människor gör eller tolkar fel. Har du en bättre förklaring, redogör för den lugnt och sakligt. Om journalisten trots allt visar sig ha rätt – erkänn, lova bättring och ta det som en värdefull insikt om att vårt öppna mediesamhälle faktiskt fungerar.