Nikke Lindqvists kampanj, som exempelvis Sydsvenskan och Resumé tar upp, är harmlös och oskyldig. Och bilder på Anders Behring Breivik läcker igenom ändå, för den som eventuellt irriterar sig på att bajsbilderna tar över.

Men frågorna om framtidens sökmotorer är inte helt oävna med tanke på hur viktiga Google och andra sökmotorer blivit för studenter, elever, omvärldsanalytiker och alla andra som behöver hämta in information för särskilda ändamål. De flesta av oss vet att vi inte kan lita på allt som står på Internet, men många sökmotoranvändare tror också att de träffar som hamnar överst är de som är mest korrekta – eller åtminstone minst fel.

Att bokstavligen förvandla Breivik till bajs skadar ingen. Men det faktum att webbexperter, sedan den dagen sökmotorerna blivit viktiga, intensivt arbetat med att påverka dem i endera riktning kan tänkbart göra det. Att en kampanj blir effektivare ju fler som instämmer i den är inte heller helt problemfritt, även om intentionerna kan vara goda.

”Bara den som är dum och efter går på allt som sägs på webben” är ett argument mot opålitliga fakta.

Ja, kanske det. Men SVT:s nyhetsprogram Rapport - som de flesta av oss betalar till för att vara objektivare än andra - sände för bara tre dagar sedan ett nyhetsinslag de inte visste var ett skämt. Folket på Rapport är inte dumma – de agerar bara med samma källkritiksstress som de flesta andra nyhetsreportrar blivit tvingade att göra för att inte vara sist.

Att Internet är fullt av märkligheter, falsarier och propaganda är inget nytt. Men diskussionen kring vad vi egentligen ska förvänta oss av en sökmotor – objektiv information å ena kanten eller subjektiv propaganda å den andra - har inte lett till några konkreta resultat. Istället har det varit upp till enskilda webbplatser att värdera sitt eget innehåll och därefter upp till nätets spinndoktorer att i varierande grad vara duktiga på att få sökmotorerna att prioritera.

Det kan finnas ett värde i att massan, ledda av en upphovsman, bestämmer vad en sökmotor ska prioritera – men det kan också leda till att sökmotorn enbart blir en spegling av trender i en samtida värld hellre än en objektiv källa till fakta.

Oavsett vilket kan vi konstatera att sökmotorn som fenomen är i ständig förvandling – frågan är bara om vi vet till vad.

Den lilla flisa information jag tycker varit intressantast i hela spaltkilometerrapporteringen är dock på det vis terroristlegendens hus stack ut bland övriga. Det var dels större än övriga i området och var dels byggt år 2005.

Men det som verkligen fick underrättelsetjänsten att intressera sig var det faktum att det saknade både webbuppkoppling och telefoni. Ett säkert sätt att i dag sticka ut i bruset.

Det började med en statusrad på Facebook. Erik Starck, en god vän, skrev:

Intressant att man cirklade in bin Ladin genom att huset han befann sig i _saknade_ internet och telefon. Ger perspektiv på övervakningsdebatten. Jag menar, enda sättet att inte synas är att vara helt genomsnittlig och försvinna i bruset.

Bruskonsult, framtidsyrke?

Vi har i åratal försökt skrämma varandra med att vi lämnar ut alldeles för mycket information om oss själva till den som kan koppla samman alla trådar från Facebook, Twitter, Gmail, Flickr och allt vad det heter. Att vara utan telefon och Internet har setts som det säkraste sättet att slippa bli både övervakad och identifierbar.

Klart Osama valde att bo i ett hus utan dessa attiraljer då. Men tji fick han.

Det visade sig, som sagt, nämligen att bristen på telefoni och uppkoppling var två faktorer som fick den vakande underrättelsetjänsten att bli intresserad av huset i fråga.

En läxa kan alltså vara att den som inte vill sticka ut inte kan gömma sig genom att inte vara en del av bruset.

Egentligen visste vi det redan eftersom filmer som Matrix, V for Vendetta och The Thomas Crown Affair alla tagit upp samma tema. Men dessa är filmer och jakten på Osama bin Ladin var i högsta grad verklighet.

De flesta som arbetar med pr i någon form är intresserade av att sticka ut med ett budskap ur bruset – ofta på grund av att ingen efterfrågar budskapet, ofta på grund av att de inte ens känner till att det finns.

Men en betydande del pr-konsulter hanterar även kriser – en form av budskap som en hel del, främst journalister, faktiskt efterfrågar.

Att mörka sådana budskap alltför tydligt är också en form av avslöjande röksignal. Ett mörklagt rum syns nämligen tydligt i ett höghus där resten av lägenheterna är tända. Skulle däremot alla i huset hörsamma Earth Hour utom du – är det ju din lägenhet som sticker ut. Trots att du alltid gjort som du brukar och kanske tror dig vara en del av vardagsbruset.

Idén om en bruskonsult är inte dum. Grejen är att de redan finns – och nästan samtliga kommer från en lång karriär inom just underrättelsetjänsten.

Frågan är snarare hur de marknadsför sig? Blir de också uppringda av Gula Sidorna och får valsen om hur många fler kunder du kan få om du köper en 25% större logotypplats där?

Det vore en intressant fackbokstitel – ‘Bruskonsultmarknadsföring for Dummies’.

Det är lätt att slentrianmässigt hålla med om att alla former av öppna diskussioner är bra för både demokratin och debatten. Men frågan är vad åren av öppna kommentarer efter artiklar egentligen gör för någotdera? Den som under en tid följer de två stora kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen slås ofta av att det är samma klick människor som skriver, raljerar och skäller. Inte sällan återkommer samma stenhuggna åsikt gång på gång och ibland följande på varandra, vilket kraftigt sänker läsbarheten.

Det är sällan några analyser eller givande synvinklar man delar med sig av, utan oftast bara personliga åsikter kring föregående talare och befästandet av egna åsikten. Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Så om varken artikelförfattaren tar åt sig feedback eller läsaren blir visare eller mer upplyst av dem – vad är kommentarerna, förutom ett förlösande skällsplank? Gör de artikeln eller diskussionen bättre?

Bättre kanske det är i den fackpress som också öppnat upp för kommentarer? Förlaget IDG samlar artiklar från sina tidningar på webbsajten med samma namn och även NyTeknik brukar ha flitigt med kommentarer efter intressanta texter.

Och för det mesta håller kommentarerna högre kvalitet och för verkligen en diskussion – men så fort ämnet blir kontroversiellt riskerar debatten att spåra ur även här. Då kan det se ut så här:

 Den här artikeln har 218 kommentarer:
(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:25

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:38

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 15:53

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:01

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:02

Vilken nött – (Anders Berggren) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:04

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:03

(Inlägget är borttaget av moderator) 2010-04-15 16:07

För inte så länge sedan kunde vi läsa på Fotbollskanalen.se att backlegendaren Glenn Hyséns son, Anton Hysén, trädde ur garderoben och kom ut som gay. Inte särskilt uppseendeväckande i sig, men efter en fullkomlig tsunami av homofoba kommentarer kände sig sajtägaren tvingad att stänga ner kommentarerna på den enskilda artikeln.

Debatten han ville starta uteblev och hatet tog över - hat som helt överskuggade det han egentligen ville ha sagt. Man kan säga att en poäng ändå fördes fram - men en poäng som ledde till att den öppna diskussionen på sajten fick stängas. Kan stängda kommentarer alltså i sig vara ett slags inlägg i debatten?

Sydsvenskan lät alla artiklar ha öppna kommentarer när de lanserade sin nya sajt för något år sedan - men numera stängs kommentarerna ned redan innan publicering om ämnet antas ge upphov till alltför hetsig diskussion, till exempel när texten tangerar integrationspolitik på något vis.

Elaka tungor menar att SDS på detta vis avslöjar vilken bakgrund en misstänkt förövare av en omskriven kriminell handling har - svensk eller utländsk. Och oavsett vilket – är det demokratin och diskussionen till gagn att kommentarer stängs ner kring de diskussioner folk har starkast åsikter – redan innan debattern ens spårat ur? Vilka diskussioner är då lugna nog att tillåtas – hur ser en sådan yttrandepolicy ut?

I långa loppet är kommentarer av texter på nätet i allmänhet av godo – men det finns anledning att titta närmare på problematiken kring de öppna diskussionerna som trots allt finns. Frågor som tål att diskuteras är bland annat följande:

• Varför hatas det oftare än diskuteras?
• Vem är kommentarerna till för? Olika syfte för olika publikationer?
• Vilka är kriterierna för att stänga ner kommentarer – och varför just dessa?
• Och kanske viktigast – varför har er publikation ens kommentarer?

Det finns lagkrav för kommentarer på sajter och sajtägaren är, beroende på teknisk lösning, skyldig att avlägsna kommentarer som bryter mot lagen. Men ofta känns det som att tidningar på nätet tillåter kommentarer ”därför att andra gör det” och stänger ner dem ”när det börjar spåra ur”. Detta är varken vidare analytiskt, framåtdrivande eller diskussionförbättrande utan bara ett sätt att reagera istället för att proagera.

Att media, såväl som alla andra, vill äga diskussionen kring sina egna alster förstår jag. Men har kommentarsfunktionen hittills gett den öppenhet vi hoppades på?

Jag är själv osäker men hoppfull.

Grejen är ju att det är enkelt i praktiken men klurigare i teorin. För vad gör ett företag om det strömmar in negativ kritik? Vad gör vi om konkurrenterna utnyttjar vår öppenhet till fula tricks? Har vi mer att förlora än att vinna på att vara lyhörda för kritik på detta vis?

Alla bolag och varumärken är olika men det bästa tipset är att testa. Öppna dig lagom, men se till att åtminstone öppna lite. Egentligen behöver du bara två saker; 1) ett ställe dit kunden kan vända sig för att tycka till och 2) kommunikation om var stället finns, så att kunden vet.

Stället kan vara din blogg, din hemsida eller på någon annan digital plats (webben lär vara enklast att administrera). Vetskapen om det hela kan du ge via din vanliga kommunikation med kunden, till exempel via nyhetsbrev eller på fakturan. Har du en supportavdelning är det såklart deras uppgift att meddela nöjda och icke-nöjda kunder att möjligheten till gensvar finns.

Kanske kommer du att överraskas – för negativ kritik brukar hitta ut oavsett om du är öppen eller inte. Men positiv kritik överlever inte lika länge och dör av ensamhet när den inte kommuniceras vidare. Ett bra exempel är driftleverantören Ballou Hosting som nyligen lanserade en Tyck Till-sida på sin blogg.

”Tidigare hade vi ingen naturligt plats för våra kunder att uttrycka sig kring vår support, man kan inte begära att han/hon ska leta upp lämpligt blogginlägg för att kommentera. Med en tydlig Tyck Till-sida är det enkelt för alla och vi försöker tjata om att den finns, åtminstone nu under hösten”, säger Jonas Gustafsson, VD på Ballou.

Svårare än så behöver det inte vara.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag blir pappa mot slutet av september och hade dessutom en flytt på gång  i månadsskiftet som varit – plus att augusti normalt sett är en månad då väldigt mycket ska planeras (och ibland verkställas direkt) inför höstens och vinterns rivkörningar.

I vilket fall blev jag givetvis sjuk i söndags, direkt efter arbetet med flytten, och har varit krasslig sedan dess. Kombinationen av nedpackade saker, avsaknad på tv och bredband och sängliggande i tre dagar gjorde att jag för första gången på mycket länge fick stifta bekantskap med den igen – tristessen. Jag kunde bara ligga sjuk i sängen och inget göra mer än att försöka bli frisk, då jag inte ens orkade leta i flyttlådorna efter förströelse.

Jag har normalt aldrig tråkigt längre, det är en känsla jag mest minns som barn eller tonåring. Mängden av möjliga stimuli finns numera överallt i mitt liv. Kanalpaketet från ComHem inledde med att bjuda på samtliga 175 kanaler, det står fler spel och böcker i bokhyllorna än jag någonsin hinner eller orkar spela/läsa och lägg därtill att jag har min sambo att umgås med – och snart alltså även en liten en. Men jag har fortfarande bara 24 timmar per dygn.

Det finns säkert de som rynkar på näsan åt dem som försöker förklara allting med tekniska framsteg men jag hävdar bestämt att det just är tekniken som bär skulden för att tristessen är på väg att försvinna.

• Internet och strömmande innehåll gör att nätet är en aldrig sinande källa av både viktigt och oviktigt innehåll.
• Kostnaden att producera musik, litteratur och annan underhållning sjunker konstant och breddar utbudet samt ökar det potentiella inköpet av media för varje enskild svensk.
• Cyklerna för teknisk innovation, såsom spelkonsoler, datorer, mobiltelefoner minskar ständigt och tvingar/motiverar dig att skapa nya, vilket gör att du nästan alltid måste lära dig en ny apparat.
• Ökningen av mobilt internet och mobila telefoner gör att du nästan kan nås och nå varifrån som helst.
• Att ständigt vara uppkopplad – och framförallt ”inkopplad” i vad som händer – är fortfarande, trots många profetior om att det ska bli omodernt, helt rätt och inne. Bara att vara sjuk och bortkopplad i tre dagar lyfter dig ur ett visst sammanhang.

Jag är ingen pyskolog - men säkert är det väldigt bra att vara uttråkad ibland. Jag kan tänka mig att en del av vårt välbefinnande grundar sig i tristessen som motpart till lyckan och att vi genom att bli av med de långtråkiga stunderna riskerar att även tumma på vår uppfattning av lyckan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite som att säga att vi måste tumma på vår välfärd för att riktigt förstå hur bra vi har det – ingen riktigt bra förklaring, alltså.

Oavsett konsekvenserna av att långtråkigheten försvinner så kan vi iallafall konstatera att det finns mer underhållning tillgänglig för dig inom fem minuter än du någonsin kan konsumera under hela ditt liv. Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Du missar alltså inte bra saker för att du inte har tillgång till dem – utan för att du genom din blotta existens inte har tillräckligt med tid på dig att ta del av dem.

Sådan är tekniken; välgörande och enormt skrämmande på samma gång. Om du fortfarande inte tror mig, så begrunda det faktum att orden tristessen och it-stressen består av samma bokstäver, det vill säga de är anagram till varandra.

Skämt åsido, kanske har tristessen i detta avseende faktiskt ersatts av it-stressen som rådande i-landsproblem.

Hej förresten, det var ett tag sedan sist. Har haft en välbehövlig sommar där jag förvisso har arbetat en hel del men i övrigt hållit mig undan tangentbordet, åtminstone på just denna blogg. Men nu är det augusti och suget efter pr-relaterade tekniknyheter och -funderingar börjar bubbla upp igen. Och det är lika bra att köra hårt.

Google har nämligen fått tillstånd att inom EU låta skyddade varumärken användas av tredje part i köpta annonser. Det innebär  i princip att du kan skaffa en annons och locka med ord som Nokia eller Samsung. Det kan handla om välvilliga teknikhandlare som erbjuder dessas produkter i sitt sortiment – men det kan lika gärna handla om raka motsatsen. Google nya sökpolicy i Europa innebär att det inte längre är deras problem.

I USA och Kanada har det redan varit så här sedan 2004, så egentligen är det inte lika radikalt som det låter. Men för ett informationsbejakande folk som svenskarna, vilka är vana vid att i högre grad än många andra nationaliteter lita på innehåll i både nya och gamla medier, kan förändringen bli tydligare. Eller ännu värre, inte märkas alls.

Googles Sverigechef Stina Honkamaa säger till Dagens Media:

”Nu kan användarna hitta relevanta och hjälpsamma annonser från återförsäljare, jämförelse- och recensionswebbsajter och second hand-sajter.”

Ordet ”hjälpsamma” är väl det jag hänger upp mig mest på. Internet är ett suveränt arbetsredskap men mycket lite på Internet är fortfarande ”hjälpsamt”. Vill jag hitta sanningar och objektivitet får jag fortfarande leta ordentligt och när vi inte längre kan lita på att annonsörens avsändare också står bakom det ”skyddade” varumärke jag letar efter ökar kraven ytterligare på min egen förmåga att se igenom orden.

Men visst; i grunden är det här ett logiskt beslut – Internet bör mer vara en återspegling av informationssamhället i stort med sina fördelar och avigsidor än ett objektivt sanningsverktyg, eftersom sådana ändå inte finns mer än i fantasin. Men för ett godtroget folk som svenskarna, vilka jag ibland kan tycka är något svagare på källkritik än andra, kan det leda till ett rörigare Internet.

Vi får väl se.

 Vad gör man åt det? Jo, man ser till att antalet tomma lastbilar hålls nere via ett snyggt och smart planeringssystem som bygger på positionering. Combain Mobile i Lund gör just det och det uppmärksammade också i både åkeri- och telekommedier i förra veckan. I pressmeddelandet säger de bland annat:

”Combain Mobile Tracker Express är ett trackingsystem för åkerier som bygger på kallad hybridpositionering, vilket innebär att man samkör flera olika positioneringstekniker för den effektivaste, strömsnålaste och säkraste lokaliseringstjänsten av lastbilar – dessutom helt utan installationskostnader.”

Hybridpositionerin innebär att mobiltelefonen utnyttjar flera olika positioneringstekniker och hoppar sömlöst mellan dem när det behövs . De tekniker Combain kombinerar är GPS, operatörspositionering, CellID och wifi. En trackingmodul som installeras med klienten på varje mobiltelefon väljer den teknik som för tillfället är gynnsammast och berättar för det centrala systemet var den befinner sig.

Åkeriet kan på detta sätt följa alla sina lastbilar samtidigt på en karta via Combains webbtjänst och kan lättare planera körningar i förväg. Enligt Combain själva skulle ett genomsnittligt åkeri kunna kapa sina tomma körningar med hälften – trots detta står i dag 90 procent av svenska åkerier utan någon positioneringslösning alls.

Detta är ett bra exempel på innovation som kanske egentligen är tänkt att effektivisera ekonomiskt – men som i vevan även bidrar med miljömässiga fördelar. Allt är inte guld som glimmar – ibland är det rentav grönt!

Magisterexamen i statsvetenskap fyllde jag med diverse studier om terrorism (då var ämnet iskallt i Sverige). Delar av mitt arbetsliv har dessutom bestått av att arbeta med omvärldsanalys så jag känner igen en spionönskelista när jag ser en. IDG rapporterar i dag kring det förslag som RIAA och MPAA lagt fram och som de på fullt allvar borde bli verklighet för att stoppa piratkopieringen av digital underhållning.

Den innehåller (enligt IDG) förslag på åtgärder som:

• Spionprogram som installeras på användarnas datorer och som kan upptäcka piratkopierat material.
• Obligatoriska brandväggar som kan känna av om en användare ägnar sig åt att sprida upphovsrättsskyddat material olagligt.
• Den amerikanska tullen ska få söka igenom bärbara datorer, mediespelare och usb-minnen på jakt efter piratkopierat material.
• Större internationella påtryckningar på andra länder att införa striktare lagar och regler kring upphovsrättsskyddet.
• Amerikanska myndigheter såsom FBI och Department of Homeland Security bör bistå i jakten på piratkopierare.

Det här har ingenting med piratkopiering att göra längre. Att koppla in säkerhetspolisen är enbart en flört för att skaffa allierade, men det är mig veterligen första gången det gjorts så tydligt och konsekvent. Det branschen borde ägna sig åt är att se på sina egna tillkortakommanden och fråga sig vad de egentligen erbjuder sina tilltänkta kunder istället för att enbart krama distributionsleden och skylla dalande försäljningssiffror på nedladdning.

De borde fråga sig:

• Hur skapar vi egentligen tjänster som är lika enkla som piratalternativen men där folk kan betala?
• Personligen använder jag Headweb – bra och smidig, men på tok för dåligt innehåll. Hur ser vi till att innehållet i våra tjänster är lika välfyllda som piratalternativen?
• Måste biografer få filmer innan butiker och uthyrningsställen? Borde folk få välja hur/var de ska få se filmen?
• Och viktigast – vet vi vilka dörrar vi öppnar genom att hoppa i säng med de hårda grabbarna? De skiter nämligen i dina filmer och din musik – de vill bara ha sina metoder in i lagboken.

Detta må vara hårda ord. Men det är rätt farliga saker vi pratar om.

Du hittar fler detaljer här.

Tror du att en IT-chef på din bank hade jublat över ”hur populär deras webbtjänst är” om det inneburit att sajten fått kapacitetsproblem eller till och med kraschat? Knappast, va? De som har koll på webben vet hur man lasttestar sajter och lägger rätt resurser för att hålla igång det hela. De andra som är gnidna eller ovetande står i bästa fall och kliar sig i huvudet och i sämsta fall jublar över ”populariteten”.

Det senaste exemplet är Arbetsförmedlingens nya webbsatstning som inte höll måttet i dag. I morse stod att läsa ”Just nu har vi kapacitetsbekymmer och vi jobbar på att inringa och avgränsa problemet” och fortarande långt efter lunch har sajten tekniska problem. Högskoleverket hade liknande problem förra våren då alltför många ansökningar ledde till prestandaproblem. Det var då tredje året i rad som sajten brakade ihop under ansökningstidens sista skälvande timmar – då dess service behövdes som mest för flest människor, cirka 50.000 sökande.

Inte bara myndigheter har detta fokusproblem; historien är full av mustiga reklamkampanjer som körts på stora mediesajter men som ligger på driftlösningar som närmast kan liknas vid webbhotellpaket. Okunskap, gnidenhet och felriktad glädje över kampanjens popularitet är faktorer som gör att webben fortarande kan ses som en lekplats och inte riktigt på riktigt.

Jonas Gustafsson på driftbolaget Ballou Hosting Intelligence kan konfirmera:

”Vi driftleverantörer måste bli bättre på att både förklara och sälja rätt lösning för rätt tjänst. Jag har sett exempel där man köpt utrymme via ett vanligt webbhotellpaket för massiva annonskampanjer på sajter som MSN. Resultatet blev såklart att sajten brakade ihop, annonsören förlorade pengar, reklambyrån blev förbannade på oss och vi fick ofrivillig badwill. Hade vi vetat från början vad det hela skulle användas till så hade vi såklart haft möjlighet att föreslå en bättre lösning och just i detta fallet så lärde man sig och kollar numera med oss först.”

På webben accepteras inga köer.