Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig [...]]]> I mars, för fem månader sedan, skrev jag en liten sak om hur kommentarsfälten i svenska medier kanske inte alltid resulterar i de allra bästa debatter. Jag frågade mig till och med vad de egentligen är bra för.

Nu pratar hela media-Sverige om kommentarsfält – och tävlar om att vända kappan.

Flera redaktionschefer säger sig ha funderat på kommentarsproblematiken länge – och huruvida man vill tro på sådana uttalanden eller inte är ju upp till en själv. Klart är iallafall att svenska medier öppnat upp kommentarsfälten utan att verkligen bry sig om vad de innebär. Förrän nu.

De senaste dagarna har vi sett den ena analysen efter den andra förklara den helomvändning flera stora tidningar tagit samtidigt; men hur förklarar man att den värdefulla diskussionen med läsarna som sägs ha öppnat kommentarskanalerna helt plötsligt inte är särskilt intressant längre?

Jo, på lite olika sätt.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet, stänger av anonyma kommentarer och kommer att avkräva Facebook-konto för den som vill kommentera direkt.

Jag tänker som ansvarig utgivare av Aftonbladet fortsätta att utveckla läsarmedverkan. Men jag tänker snarast möjligt sluta att vara en distributör av anonymt hat och intolerans.

Expressens chefredaktör, Thomas Mattsson, förklarar i ett blogginlägg (som knappt är läsbart på grund av alla kommentarer som vällt in) att samtliga kommenterar nu kommer att förhandsmodereras.

Det handlar om att upprätthålla god ton. Vi gör förändringen på grund av att allt för många skriver ”off topic”, alltså om andra ämnen, eller bryter mot våra användarvillkor.

Dagens Nyheters webbredaktör, Björn Hedensjö, berättar att tidningen kommer att nyttja en inloggningsmetod som bygger på Open ID.

Vi är inte säkra på att den modellen kommer att fungera perfekt heller, och kommer att skruva på den om det behövs. Men vår bedömning är att vi kan höja kvaliteten på samtalen genom att uppmuntra till diskussion i eget namn.

Gemensamt för dem alla tre är att deras aktioner både är ofrivilligt synkade och närmast nästan desperata. Alla pratar om tillfälliga lösningar och hur de är tvingade att göra något för att behålla den goda samhällsdebatten.

Och det är nog sant. Men sanningen är också att detta pågått under många år och att terrordådet i Norge bara gjort det otäckt tydligt. För hur vi än vrider och vänder på det så har tidningarnas kommentarsfält blivit den oövervakade fritidsgård som Ander Mildner skriver om (i Sydsvenskan, som sedan nystarten på webben för några år sedan helt stängt av kommentarer i artiklar om känsliga ämnen) – ett lekrum där tidningen själv aldrig sätter sin fot.

Själv uttryckte jag det så här:

Påfallande ofta verkar det dessutom som att artikelförfattaren – som ofta är föremål för en del av kommentarsflödet – aldrig läser varken sin text igen eller de kommentarer den genererar.

Detta ointresse för att delta i kommentarerna beror dels på att journalister i gemen verkar ointresserade av att vidare diskutera den artikel de skrivit och lagt åt sidan, såvida det inte handlar om nya intressanta uppgifter – vilket kommentarer sällan bidragit med. Men det beror också på att redaktionsledningar landet runt sett kommentarsfälten som gratisklick mer än som samhällsfrämjande debattforum. De vill helt enkelt att diskussionen kring deras artiklar ska ske på deras egen sajt, vilket inte är så konstigt – det är ju på egna sajten du bestämmer allt och äger klicken.

Och de som kallar sig medieexperter (där ibland jag själv ingår) kan inte heller sitta kvar på höga hästar. Vi har också bidragit med väldigt många goda analyser så här i efterhand, men var var vi när kommentarsfälten öppnades och flera av oss bjöds in som rådgivare? Vi ansåg också att den öppna debatten var värdefull – och vi gör det nog fortfarande. Men varför påbjöd vi inte ordentliga strategier för det hela? Var vi för dyra? Ansågs det onödigt?

Hur ska vi annars kunna förklara att det inte på någon publikation verkar finnas någon som helst strategi bakom beslutet att tillåta kommentarsfält? Lika lite som det finns någon strategi för att ta bort dem, det här liknar närmast kollektiva panikdrag.

Medievärlden menar i en undersökning att flera medier började slipa på sina regler redan i våras, innan terrordåden i Norge. Ja, kanske – det är av underordnad betydelse när allt sker så hastigt och okontrollerat ändå.

För mig finns det inget positivt eller negativt i att ta bort eller begränsa kommentarsfält; tidningarnas webbsidor är tidningarnas – och de har rätt att göra vad de vill.

Däremot kan det vara vanskligt att först ge massan ett förtroende för att sedan ta bort det; vad det kan leda till vet egentligen ingen. Många (däribland jag själv) har länge talat om att det är små klickar som förstör för det stora flertalet – men hur har vi egentligen kommit fram till denna analys? Och varför kan klicken inte blockeras, det är ändå webben vi pratar om? Desperationen i åtgärderna ovan talar för att det inte alls handlar om klickar, utan om en växande samhällstrend – anonyma ärligheter som inte kommer fram under eget namn.

Vi bör i sammanhanget komma ihåg en annan viktig detalj; det anonyma hatet kanske inte försvinner bara för att kanalerna försvinner. Urspårade kommentarsfält är ett symptom på något snarare än en sjukdom i sig.

Det må se finare ut i tidningarnas kommentarer om ett halvår – men försvinner verkligen hatet nu? Och om inte, vart tar det vägen?

Tidigare följde jag inte Skånska Dagbladet på webben. Nyheterna var alltför [...]]]> I Malmö finns ett fotbollslag och en papperstidning. Säger en del. Men på senare tid har faktiskt Skånska Dagbladet (SkD) börjat konkurrera med Sydsvenskan (SDS) både teknik- och innehållsmässigt. Prenumerationsmässigt är pappersversionen av SkD fortfarande mer landsortsbaserad än SDS – men på webben börjar det hända saker.

Tidigare följde jag inte Skånska Dagbladet på webben. Nyheterna var alltför provinsiella och handlade sällan om Malmö/Lund, det område jag opererar mest inom. I dag är SkD fortfarande den tidning som är mest läst i mellersta Skånes mindre orter och har mindre spridning i Malmö än vad Arbetet Nyheterna hade under sina sämsta dagar – men på webben har det börjat hända saker.

Nyheter handlar för mig om tre saker; snabbhet, relevans och djup. SDS har traditionellt sett regerat inom samtliga tre områden vad gäller Malmöregionen, men inte längre.

Snabbhet
En flukt på Skånskans malmösidor ger i dag samma sorts snabba nyheter om krockar, olyckor och andra texter om händelser vars ålder mäts i minuter. Sidstrukturen bjuder dessutom in till fler övriga nyheter och mindre reklam som stör mitt i alltihop.

Relevans
Det syns tydligt direkt i menyn att de mindre städerna Eslöv, Hörby och Höör kommer före Malmö och Lund – men förstasidan listar ändå Malmö- och till och med Köpenhamnsnyheter oftare än de provinsiella, precis som konkurrenten Sydsvenskan. Man har insett att webb- och pappersläsarna inte nödvändigtvis är samma personer.

Djup
Det är inte längre så att SkD nappar på nyheter som SDS redan gjort, utan man satsar en hel del på att skapa eget. Den uppseendeväckande intervjun med Malmös starke man, Ilmar Reepalu, var en del i en artikelserie om judehat i Malmö med omnejd och skrevs i samband med Förintelsens Minnesdag. Artikelserien gick i Skånskan och Sydsvenskan fick anledning att haka på och citera dem i efterhand.

Intressant med fler nyhetskällor än de traditionella för oss i den här regionen. Och kul!

En vanlig arbetsdag brukar börja med [...]]]> Det finns mängder av tips på sajter som är bra att följa men oftast finns det inte tid att läsa allt som är intressant. De flesta av oss vill ha ett körschema med riktigt nyttiga sajter vi vet verkligen levererar. Här är de jag följer för tillfället.

En vanlig arbetsdag brukar börja med att gå igenom de mail som dykt upp under gårdagsnatten och morgonen (en del börjar ju arbeta ohemult tidigt, hu). Om inget katastrofalt meddelas där som måste åtgärdas omedelbart och om inte telefonen ilsket pockar på uppmärksamhet så går jag vidare till en genomkörare i RSS-läsaren och därefter webbläsaren. Flera av dessa sajter finns i bloggrullen här bredvid men några vill jag särskilt lyfta ut.

Via RSS läser jag varje dag följande:

• Beta Alfa – 10-15 sammanfattande länkar om nyheter inom teknik, digitala medier och kommunikation.
• Emerging101 – listar och rankar Sveriges framgångsrikaste unga företag inom teknik och IT.
• Second Opinion – bra exempel på sajter det borde finnas fler av; journalister som granskar andra journalister.
• Kotaku - en av många bloggar som skriver om digital underhållning som affärsidé. Om du bara ska läsa en spelblogg så är det denna.
• Buzz – som underhållning. Men även en gnutta nytta ibland. En samling länkar av intressanta/kul saker som alltid roar.
• Och såklart mina kunders nyheter, blogginlägg et cetera. Skulle något ha gått fel eller se märkligt ut så vill jag vara först att veta det.

Tidningar jag läser varje dag:

• De stora (och en del lokala) nyhetssajterna; DN, SVD, AB, EXP, SDS, SKD, HD, DI, IDG, MTT och NyT.

 Denna genomkörning tar mellan 15-30 minuter. Efter detta har jag en ganska bra bild av vad som hänt inom mina områden sen sist. Om det finns tid eller beroende på vad jag arbetar med just för tillfället gräver jag mig ner i mer områdesspecifika sajter och källor.