Magisterexamen i statsvetenskap fyllde jag med diverse studier om terrorism (då var ämnet iskallt i Sverige). Delar av mitt arbetsliv har dessutom bestått av att arbeta med omvärldsanalys så jag känner igen en spionönskelista när jag ser en. IDG rapporterar i dag kring det förslag som RIAA och MPAA lagt fram och som de på fullt allvar borde bli verklighet för att stoppa piratkopieringen av digital underhållning.

Den innehåller (enligt IDG) förslag på åtgärder som:

• Spionprogram som installeras på användarnas datorer och som kan upptäcka piratkopierat material.
• Obligatoriska brandväggar som kan känna av om en användare ägnar sig åt att sprida upphovsrättsskyddat material olagligt.
• Den amerikanska tullen ska få söka igenom bärbara datorer, mediespelare och usb-minnen på jakt efter piratkopierat material.
• Större internationella påtryckningar på andra länder att införa striktare lagar och regler kring upphovsrättsskyddet.
• Amerikanska myndigheter såsom FBI och Department of Homeland Security bör bistå i jakten på piratkopierare.

Det här har ingenting med piratkopiering att göra längre. Att koppla in säkerhetspolisen är enbart en flört för att skaffa allierade, men det är mig veterligen första gången det gjorts så tydligt och konsekvent. Det branschen borde ägna sig åt är att se på sina egna tillkortakommanden och fråga sig vad de egentligen erbjuder sina tilltänkta kunder istället för att enbart krama distributionsleden och skylla dalande försäljningssiffror på nedladdning.

De borde fråga sig:

• Hur skapar vi egentligen tjänster som är lika enkla som piratalternativen men där folk kan betala?
• Personligen använder jag Headweb – bra och smidig, men på tok för dåligt innehåll. Hur ser vi till att innehållet i våra tjänster är lika välfyllda som piratalternativen?
• Måste biografer få filmer innan butiker och uthyrningsställen? Borde folk få välja hur/var de ska få se filmen?
• Och viktigast – vet vi vilka dörrar vi öppnar genom att hoppa i säng med de hårda grabbarna? De skiter nämligen i dina filmer och din musik – de vill bara ha sina metoder in i lagboken.

Detta må vara hårda ord. Men det är rätt farliga saker vi pratar om.

Du hittar fler detaljer här.

Andreas Ekengren är VD på ResQU (uttalas Rescue You) och en av upphovsmännen till Hepkie, som söksystemet heter. Han säger i ett pressmeddelande:

”Både svensk och norsk fjällräddning har visat stort intresse för att testa produkten och vi har kontakter i alperna som hänger på låset för att få köpa den färdiga tekniken.”

Och fungerar det som tänkt så förstår man ju intresset. Den ständiga tillgängligheten via mobiltelefon och andra uppkopplingar leder inte bara till social stress och integritetskränkning utan kan faktiskt ha en del positiva effekter också, som att rädda liv. Det är helt klart en intressant sak att ha i minnet vid diskussioner om det moderna kommunikationssamhället.

Hur väl är det tänkt att fungera då? Jo, ResQU själv säger att telefonen inte behöver vara uppkopplad på något mobilnät, det viktiga är att den svarar på basstationens rop och avger signal tillbaka. Med en basstation utrustad med Ericsson-teknik kan Hepkie hitta en telefon och bestämma positionen på 30 cm när på hela 23 kilometers avstånd. Givetvis är det tänkt att Hepkie i detta avseende då kompletterar traditionellt sökande men potentiellt snabbar upp det. För en människas liv kan minuter vara avgörande.

Mobilen kan alltså i framtiden användas som din nödropsförstärkare, även när den är utan nät. Redan i dag används den till att försöka positionera försvunna personer men även till att säkerställa bevismaterial i polisiära undersökningar. Modern kommunikation är, precis som mycket annat, ett tveeggat damoklessvärd.

Kul dock att inte alla innovationer går ut på att spionera på folk.

Läs också:

Resqu får pengar till Hepkie - NyTeknik

Riskkapital till Sony Ericsson-dropout - Realtid.se

Ny mobilpejlare kan rädda liv - TelekomIdag