I ett pressmeddelande ger VD Rickard Hansson sin enkla förklaring:

”Alla CMS-leverantörer vet att dagens affärsmodeller inte håller i längden och vi är gärna den som leder utvecklingen snarare än följer efter andra; därför låter vi nu fullversionen av lemoon vara gratis och erbjuder istället kunden marknadens bästa – och valfria – support.”

Jag har jobbat en del med Mindroute tidigare, de ligger bland annat bakom även Enterprise 2.0-mjukvara Incentive. Rickard Hansson har gjort sig känd för att inte direkt släpa efter i utvecklingen utan kastar sig hellre först framför tåget än tvingas hänga med. Bakgrunden till ”prissänkningen” är givetvis att så många open source-system, inte minst WordPress som jag själv använder här, är mycket kompetenta system och ofta billiga eller gratis. Hansson själv är dock inget större fan.

”Vi tror helt enkelt inte på Open Source långsiktigt. Det är för trendkänsligt för vår smak. Under våra åtta år på marknaden så har olika Open Source system sett sin glansdagar för att sedan nästan försvinna och ersättas av ”the new kid on the block”. lemoon® har alltid varit lemoon® – men med olika versionsnummer.”

Reaktionerna lät såklart inte vänta på sig. Open source-anhängare menar att Hansson inte fattar dess kraft när han säger att han inte tror på det – och det kan man ju tycka vad man vill om. Men den verkliga frågan handlar om huruvida stängda system verkligen kan gå denna väg? Är det service kunderna vill betala för hellre än utveckling? Och kommer andra företag eller branscher att följa efter?

Man ska alltid lyssna på marknaden. Ibland är den bara lite dålig på att formulera sig. Låt oss hoppas att Mindroute hörde rätt när de lade örat mot rälsen.

Många företag undrar fortfarande hur de ska tjäna pengar på sociala medier. Efter flera års användning och en formidabel explosion av Facebook-konton så finns det massor av konsulter – men fortfarande mycket få företag som vet hur man omvandlar sociala medier till pengar. Med all rätt, kanske; för pengarna finns för de flesta bolag förmodligen inte att hämta i externa sociala medier som Facebook – utan i interna sociala mediesatsningar; ett slags interna Facebooksajter, slarvigt uttryckt, som på mycket kort tid kan revolutionera den interna kommunikationen. Denna revolution kallas Enterprise 2.0 och är ett både slitet och okänt begrepp samtidigt.

Rickard Hansson, som jag känt ett tag, är vd på Mindroute och utvecklar Enterprise 2.0-mjukvaran Incentive. Man skulle kunna säga att Incentive är ett verktyg för att skapa interna Facebook-sajter på företag för att få medarbetare att kommunicera snabbare, bättre och effektivare. Precis som på Facebook, fast (mestadels) jobbrelaterat. Men Rickard själv verkar inte inte riktigt gilla min Facebook-liknelse.

”Det är inte Facebook det handlar om egentligen. Vad det handlar om är att internkommunikationen på företag stått still i 20 år. Vi kör fortfarande med samma gamla intranätsstruktur som bygger på filareor, organisationscheman och användargrupper. Så skapar man ingen levande kommunikation och därför dör intranäten långsamt. Facebook är ett bra exempel på hur kommunikation styrs från individen istället för från bolaget – men att dra längre paralleller än så gör bara att folk hänger upp sig på Facebook.”

Incentive är alltså en mjukvara som ger ett företags medarbetare tillgång till bloggar, RSS-flöden, widget och wikis i en till synes salig röra, men som blir strukturerad och användbar när det väl fylls med innehåll. Mindroute vänder sig till hela världen med sin mjukvara men flera svenska bolag har också i tysthet börjat använda Incentive, däribland så vitt skilda organisationer som Dagens Nyheter, IBS och statligt ägda SBAB.

Och just när det gäller SBAB roade sig Rickard och hans gäng med att plocka ut lite data efter fem månader användning. Ett affärsområde med cirka 45 medarbetare fick agera försökskaniner där samtliga fick ett Incentivekonto. Efter fem månader var det totala antalet konton 195 stycken. Alla var dock inte lika aktiva och den mest aktiva delen, som stod för cirka 2/3 av aktiviteterna, var 74 stycken eller cirka 40 procent.

I ett försöksprojekt med 45 deltagare visar det sig alltså att man efter fem månader står med 74 deltagare som tillsammans stått för över 4.000 inlägg på wiki- och bloggsidor – man har alltså skapat en gigantisk pull-effekt där folk frivilligt ansluter sig istället för den traditionella push-effekten som försöker tvinga folk att anamma något. Men ökad aktivitet säger bara att folk pysslar med något – gör det någon skillnad? Framgångarna kröntes med att SBAB:s kompetensutvecklingschef sade:

”Vi har ökat effektiviteten med minst 10 procent under dessa fem månader”

Hoppsan.