En vanlig arbetsdag brukar börja med [...]]]> Det finns mängder av tips på sajter som är bra att följa men oftast finns det inte tid att läsa allt som är intressant. De flesta av oss vill ha ett körschema med riktigt nyttiga sajter vi vet verkligen levererar. Här är de jag följer för tillfället.

En vanlig arbetsdag brukar börja med att gå igenom de mail som dykt upp under gårdagsnatten och morgonen (en del börjar ju arbeta ohemult tidigt, hu). Om inget katastrofalt meddelas där som måste åtgärdas omedelbart och om inte telefonen ilsket pockar på uppmärksamhet så går jag vidare till en genomkörare i RSS-läsaren och därefter webbläsaren. Flera av dessa sajter finns i bloggrullen här bredvid men några vill jag särskilt lyfta ut.

Via RSS läser jag varje dag följande:

• Beta Alfa – 10-15 sammanfattande länkar om nyheter inom teknik, digitala medier och kommunikation.
• Emerging101 – listar och rankar Sveriges framgångsrikaste unga företag inom teknik och IT.
• Second Opinion – bra exempel på sajter det borde finnas fler av; journalister som granskar andra journalister.
• Kotaku - en av många bloggar som skriver om digital underhållning som affärsidé. Om du bara ska läsa en spelblogg så är det denna.
• Buzz – som underhållning. Men även en gnutta nytta ibland. En samling länkar av intressanta/kul saker som alltid roar.
• Och såklart mina kunders nyheter, blogginlägg et cetera. Skulle något ha gått fel eller se märkligt ut så vill jag vara först att veta det.

Tidningar jag läser varje dag:

• De stora (och en del lokala) nyhetssajterna; DN, SVD, AB, EXP, SDS, SKD, HD, DI, IDG, MTT och NyT.

 Denna genomkörning tar mellan 15-30 minuter. Efter detta har jag en ganska bra bild av vad som hänt inom mina områden sen sist. Om det finns tid eller beroende på vad jag arbetar med just för tillfället gräver jag mig ner i mer områdesspecifika sajter och källor.

- Obama borde inte ha fått fredspriset, han får [...]]]> Robert Laul ondgör sig över den klassiska bragdguldsvinnaren genom tiderna och många känner förvåning att Barack Obama snart kommer att ta emot Nobels fredspris efter cirka åtta månader vid makten. Hänger dessa saker ihop? Ja, det gör de. Ett pris pr-värde bestäms av dess vinnare.

- Obama borde inte ha fått fredspriset, han får det för att han inte är Bush, säger en upprörd vän.
- Jaså? Vem skulle annars fått det?
- Ja…jag vet inte, men det måste ju finnas nån som jobbar för fred. Nån lokal kämpe.

Och det finns det ju. Det finns tusentals lokala kämpar som offrar sin vardag och sitt eget välbefinnande för att hjälpa andra, för att bringa fred. Men alltför många sådana får inte plats i en lista som innehåller digniteter som Albert Schweitzer, Dag Hammarskjöld, Martin Luther King och Moder Teresa. Tunga namn måste till för att upprätthålla prisets dignitet – för tyvärr verkar det vara så när det gäller det jag lite slarvigt kallar för populistiska pris; pris folk bryr sig om vem som vinner.

Robert Laul skriver om fotboll i Aftonbladet. Han är skitförbannad för att svenskar inom absoluta toppskiktet inom lagidrott aldrig får Svenska Dagbladets bragdguld. Istället menar han att det alltid går till folk inom idrotter ingen bryr sig om. Min poäng kunde inte klargjorts tydligare än så. Bragdguldets status som uppskattat och populistiskt pris kommer att devalveras som en följd av detta, långsamt men säkert. Så långt håller jag med Laul.

Ett pris folk bryr sig om måste nämligen innehålla en försvarlig mängd kända hjältar om det inte ska utarmas. Ibland funkar pr så. Att det sedan kan bli lätt löjligt att belöna en president för de fredsgärningar han ännu inte gjort är ovidkommande. Eller att det kanske är en större bragd av en handikappidrottare att ta guld än det är för Zlatan att vinna italienska skytteligan, vem kan jämföra sånt? Det kommer för evigt att stå i rullorna att den amerikanske presidenten Barack Obama – framträdande och först inom många områden – var 2009 års fredspristagare.

Om 25 år kommer ingen att bry sig om vad han faktiskt hade gjort eller inte. Hans namn står där. Det är ett tungt pris.