MetroTekniks artikelserie ligger fortfarande inte på webben i sin helhet, man har bara kommit till frågeställare nummer ett, Jon Karlung på driftleverantören Banhof, som undrar om datalagringsdirektivet. Hans Möllers fråga är kort och gott:

”Skulle ni ställa er bakom att vi skapar en nationell innovationsstrategi?”

och genererar givetvis inga större invändningar i något parti (en del har till och med svarat med det strängt förbjudna ordet ”ja”!). Detta är också problemets kärna. Det är alltid någon annan som tar hand om innovationer och entreprenörskap – inte politikern, utan någon annan.

Detta stämmer i och för sig ganska väl med hur entreprenörer och näringsliv vill ha det. Men politiker, vars främsta uppgifter är att lagstifta och resursfördela, kan både hjälpa och stjälpa i detta arbete. Och i valtider skulle man kunna passa på att sätta fingret på vikten av innovationens roll i ett litet men rikt land som Sverige och höja frågans vikt. Alla pratar nämligen jobb – men ingen alls pratar om hur de blir till. Några pratar om offentlig sektor, andra pratar om privata jobb. Ingen pratar om hur de blir till.

Nyhetstjänsten Rapidus har gjort en liknande undersökning och ringt runt till regionens nyckelpersoner inom innovationssystemet. Även där får Hans Möller uttala sig:

”Innovationspolitiken finns inte. Jag har aldrig hört någon svensk statsminister ta ordet i sin mun. Istället handlar det om individuella plånboksfrågor.”

Och likaledes kritiska är Medicon Valleys vd, Charlotte Ahlgren och Lunds universitets innovationsdirektör, Ashkan Pouya.

”Det handlar om att bli en välkomnande region. I Silicon Valley är det en väldig rörelse av folk eftersom de duktiga kommer dit och bygger företag.”

Jobb och välfärd är viktiga valfrågor som engagerar väljare - innovation och entreprenörskap är det inte. Det är som att man tror att innovativa entreprenörer finns och klarar sig genom alla väder - oavsett vad vi gör med dem, hur vi pratar med dem eller vad vi hittar på för kluriga system för dem som de måste snåra sig igenom. Ingen är intresserad av att vurma för den flyktiga grupp människor som kallas företagare, helt enkelt för att få politiker begriper sig på dem.

Den typiske politikern är varken egenföretagare eller ingenjör; han/hon har istället ofta massiv erfarenhet av stora politiska system, organisationer eller företagsledningar – men noll kunskap om hur ett företag startas, marknadsförs, underhålls och administreras i samklang med resten av samhällets delar (föräldraskap, sjukdom, arbetslöshet och så vidare).

Det är den enda förklaringen jag kan se till att det ser ut som det gör. Men faktum kvarstår att Sveriges största chans att återigen positionera sig som välfärdsland nummer ett är att skapa högkvalitativa tillväxtföretag inom avancerade branscher som exempelvis teknik, life science och miljö, gärna med internationellt fokus. Ingenting av det som levereras från partiernas håll inför valet 2010 pekar åt detta håll. Istället talas det enbart om hur de magiskt framtrollade summorna ska fördelas – inte om hur vi gräver mer guld.

Sanningen är att inget av riksdagspartierna förtjänar en enda entreprenörs eller egenföretagares röst – och har inte gjort under hela 2000-talet. De tar dig helt enkelt för givet. De vet att du inte kommer att sluta vara innovativ och gå din egen väg, oavsett vilka hinder de sätter upp. Vad de hoppas är att du dock stannar kvar i Sverige och gör det.

Tveka inte att göra dem besvikna.

De senaste veckorna har varit hektiska. Jag blir pappa mot slutet av september och hade dessutom en flytt på gång  i månadsskiftet som varit – plus att augusti normalt sett är en månad då väldigt mycket ska planeras (och ibland verkställas direkt) inför höstens och vinterns rivkörningar.

I vilket fall blev jag givetvis sjuk i söndags, direkt efter arbetet med flytten, och har varit krasslig sedan dess. Kombinationen av nedpackade saker, avsaknad på tv och bredband och sängliggande i tre dagar gjorde att jag för första gången på mycket länge fick stifta bekantskap med den igen – tristessen. Jag kunde bara ligga sjuk i sängen och inget göra mer än att försöka bli frisk, då jag inte ens orkade leta i flyttlådorna efter förströelse.

Jag har normalt aldrig tråkigt längre, det är en känsla jag mest minns som barn eller tonåring. Mängden av möjliga stimuli finns numera överallt i mitt liv. Kanalpaketet från ComHem inledde med att bjuda på samtliga 175 kanaler, det står fler spel och böcker i bokhyllorna än jag någonsin hinner eller orkar spela/läsa och lägg därtill att jag har min sambo att umgås med – och snart alltså även en liten en. Men jag har fortfarande bara 24 timmar per dygn.

Det finns säkert de som rynkar på näsan åt dem som försöker förklara allting med tekniska framsteg men jag hävdar bestämt att det just är tekniken som bär skulden för att tristessen är på väg att försvinna.

• Internet och strömmande innehåll gör att nätet är en aldrig sinande källa av både viktigt och oviktigt innehåll.
• Kostnaden att producera musik, litteratur och annan underhållning sjunker konstant och breddar utbudet samt ökar det potentiella inköpet av media för varje enskild svensk.
• Cyklerna för teknisk innovation, såsom spelkonsoler, datorer, mobiltelefoner minskar ständigt och tvingar/motiverar dig att skapa nya, vilket gör att du nästan alltid måste lära dig en ny apparat.
• Ökningen av mobilt internet och mobila telefoner gör att du nästan kan nås och nå varifrån som helst.
• Att ständigt vara uppkopplad – och framförallt ”inkopplad” i vad som händer – är fortfarande, trots många profetior om att det ska bli omodernt, helt rätt och inne. Bara att vara sjuk och bortkopplad i tre dagar lyfter dig ur ett visst sammanhang.

Jag är ingen pyskolog - men säkert är det väldigt bra att vara uttråkad ibland. Jag kan tänka mig att en del av vårt välbefinnande grundar sig i tristessen som motpart till lyckan och att vi genom att bli av med de långtråkiga stunderna riskerar att även tumma på vår uppfattning av lyckan. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är lite som att säga att vi måste tumma på vår välfärd för att riktigt förstå hur bra vi har det – ingen riktigt bra förklaring, alltså.

Oavsett konsekvenserna av att långtråkigheten försvinner så kan vi iallafall konstatera att det finns mer underhållning tillgänglig för dig inom fem minuter än du någonsin kan konsumera under hela ditt liv. Det är både skrämmande och upplyftande på samma gång. Du missar alltså inte bra saker för att du inte har tillgång till dem – utan för att du genom din blotta existens inte har tillräckligt med tid på dig att ta del av dem.

Sådan är tekniken; välgörande och enormt skrämmande på samma gång. Om du fortfarande inte tror mig, så begrunda det faktum att orden tristessen och it-stressen består av samma bokstäver, det vill säga de är anagram till varandra.

Skämt åsido, kanske har tristessen i detta avseende faktiskt ersatts av it-stressen som rådande i-landsproblem.

En visuell innovation är något som förstärker, förbättrar eller förändrar det vi upplever med våra ögon. Eftersom innovationen just är en innovation är det därför svårt att demonstrera den via de vanliga medierna som webb, tv och papperstidningar eftersom dessa mediers visuella kapacitet inte kan göra innovationen rättvisa.

Nintendo är mycket medvetna om detta. Nästa år släpper de en ny version av den handhållna spelenheten Nintendo DS - som ska kunna spela 3D-spel (utan glasögon), därför heter den såklart 3DS. Ansvarige producenten Hideki Konno avslöjar i en intervju att de har problem med pr-arbetet inför lanseringen.

”We are constantly discussing how to market the product. Our internal PR departments are saying that we should use cinema advertising, because cinemas are capable of showing 3D movies. But our key point with 3DS is that you don’t need glasses, which you obviously need to use in cinemas. So we think regular marketing and promotional activities will be very tricky for us. I think that a lot of awareness about 3DS will be spread by word of mouth.”

Jag tycker mig komma ihåg att pr-arbetet för digital-tv och hdtv stötte på exakt samma problem. Hur bevisar man för konsumenten att digitalt förbättrad bild i tv-program är värt att lägga pengar på eller hur mycket högre upplösning en hdtv ger – utan att få denne att masa sig till affären för att kontrollera det själv?

Vi har genom både pr- och reklamhistorien fått se många stolpskott gällande de olika försöken att ”bevisa” att den visuella innovationen verkligen är fantastisk – och kommer säkert att få se flera till. Både Nintendo och Sony satsar stenhårt på 3D och för den som inte sett Avatar eller liknande 3D-filmer på bio (det finns ännu bara några stycken) så kan jämförelsen fortfarande bara beskrivas med bokstäver och siffror.

Icke desto mindre är det en nyttig utmaning för en pr-avdelning att sätta tänderna i. Det är nästan så att man blir lite avundsjuk på arbetet de har framför sig…

 Vad gör man åt det? Jo, man ser till att antalet tomma lastbilar hålls nere via ett snyggt och smart planeringssystem som bygger på positionering. Combain Mobile i Lund gör just det och det uppmärksammade också i både åkeri- och telekommedier i förra veckan. I pressmeddelandet säger de bland annat:

”Combain Mobile Tracker Express är ett trackingsystem för åkerier som bygger på kallad hybridpositionering, vilket innebär att man samkör flera olika positioneringstekniker för den effektivaste, strömsnålaste och säkraste lokaliseringstjänsten av lastbilar – dessutom helt utan installationskostnader.”

Hybridpositionerin innebär att mobiltelefonen utnyttjar flera olika positioneringstekniker och hoppar sömlöst mellan dem när det behövs . De tekniker Combain kombinerar är GPS, operatörspositionering, CellID och wifi. En trackingmodul som installeras med klienten på varje mobiltelefon väljer den teknik som för tillfället är gynnsammast och berättar för det centrala systemet var den befinner sig.

Åkeriet kan på detta sätt följa alla sina lastbilar samtidigt på en karta via Combains webbtjänst och kan lättare planera körningar i förväg. Enligt Combain själva skulle ett genomsnittligt åkeri kunna kapa sina tomma körningar med hälften – trots detta står i dag 90 procent av svenska åkerier utan någon positioneringslösning alls.

Detta är ett bra exempel på innovation som kanske egentligen är tänkt att effektivisera ekonomiskt – men som i vevan även bidrar med miljömässiga fördelar. Allt är inte guld som glimmar – ibland är det rentav grönt!

Jag har under veckorna som gått haft förmånen att prata lite med några av upphovsmakarna till det svenska Startup Weekend-eventet i Lund; Stefan Mossberg, Erik Starck och Patrik Gullstrand. Jag har också fått låna en pressrelease för Startup Weekend på Ideon Science Park i Lund 9-11 april, som i skrivande stund inte är riktigt släppt än men jag tror inte det är några större hemligheter jag avslöjar:

”Startup weekend är väl beprövat i USA men har aldrig tidigare anordnats i Sverige. För att bilda ett team behövs inte bara entreprenörer med bra idéer, utan även personer som gillar startups och kan agera mentorer, designers, ekonomer, tekniker, affärsutvecklare, marknadsförare, jurister och andra professioner som alla medverkar till att idén ska kunna bli verklighet. En handfull idéer av de som pitchas går vidare. Det som ofta driver teamen är spänningsmomentet att lansera något på en weekend.”

I en intervju på Ideonbloggen uttalar sig Stefan Mossberg dessutom om hur en Startup Weekend går till rent praktiskt:

”Eventet startar på fredagen med att någon pitchar sin idé under en ‘öppet hus-afterwork’. Då är det dryck och tilltugg till alla och har man inte tid att vara där under resten av helgen så bör man i alla fall försöka komma mellan 16-17 och mingla. Därefter röstar publiken på de bästa idéerna och team bildas kring dessa. Sen arbetar teamen intensivt tills söndag kväll då de gör en slutpitch och en slutgilgtig vinnare utses. Har man rätt sammansättning av olika yrkeskategorier kan man göra underverk på flera fronter under två hektiska, men roliga dagar.”

Jag kommer såklart att vara där eftersom jag ändå tillbringar ganska mycket tid redan på Ideons inkubatorer. Är du intresserad av att veta mer eller beställa biljett så finns all information på hemsidan. Killarna har också startat en Facebookgrupp som delar med sig av relaterad info lite snabbare än vad hemsidan gör, kan man tänka sig.

Ska du dit?

Sofia Talvik

Egentligen har Sofia Talvik helt rätt, det är ju inte det att hon skyr teknik:

”Jag minns citatet ‘Talking about love is like dancing about architecture’ någonstans ifrån. Byt ut ‘love’ mot ‘teknik’ så förstår ni vad jag är ute efter. Och vi älskar ju vår teknik så mycket att vi inte kan leva utan den i fem minuter längre.”

Det som gör att hon ändå har fel är att man inte kan sluta prata eller tala om teknik; man kan bara tro att man gör det. Teknik är så fundamentalt för ett samhälle att så fort du pratar om ett samhällsfenomen så pratar du också indirekt om tekniska framsteg eller bristen därav. Men en sådan vetskap gör ju inte skribenter som Sofia Talvik gladare eftersom det hon egentligen menar är att hon tycker att tekniskt fokuserade artiklar är tråkiga, långadragna och inte engagerar i en snabb och otålig mediekonsumtionsvärld. Men det är inte heller riktigt sant.

Lika väl som att en modespalt som diskuterar korsstygnens utveckling under hundra år lätt blir en angelägenhet för endast en smal skara sömnadsfantaster så är heller inte artiklar om terrabyte i hårddiskar särskilt uppfriskande läsning för andra än datorpulare och andra insatta. Men teknik, precis som mode, är större än så. Det går att berätta fantastiska historier om hur Internet blir till en jättelik gravplats när den uppkopplade generationen dör, att nya läsdon förändrar skrivandet från grunden eller hur det faktiskt är reklamradion som får det tufft när tjänster som Spotify tar över. Teknik eller samhällsdebatt? Båda.

Så det går att sluta skriva i tidningen MetroTeknik. Men det går inte att sluta skriva om teknik.

Såvida du inte lägger ner pennan helt. Eller ditt tangentbord. Eller din mobiltelefon. Eller din läsplatta.

Ett pressmeddelande från Ubiqo gör bland annat följande klart:

”De flesta inloggningar sker i dag via en kanal, typiskt mellan en dator och en server. Användaren knappar in lösenord och servern svarar antingen med att släppa in eller stänga ute vederbörande. Även de säkerhetslösningar som använder en RSA-dosa, vanligt inom bankvärlden, klassas som enkanalslösningar eftersom utbytet av inloggningsinformation fortfarande sker direkt mellan dator och server.

Ubiqo använder både hängslen och livrem; när du försöker logga in på ett system som är kopplat till Ubiqo så kommer deras lösning att anropas och begära autentisering via en förinstallerad klient på mobiltelefonen. Användaren godkänner via sin telefon och Ubiqos lösning berättar för systemet om användaren ska få access eller inte.”

Den andra kanalen är i detta fall just en mobiltelefon men det går säkert att tänka sig andra enheter i andra bolags lösningar. Det som framförallt gör tekniken intressant är att det i teorin inte spelar någon roll hur ”nedsmutsad” en dator är av virus, trojaner och annat som vill åt inloggningsinformationen - eftersom inloggningen inte sker via datorn utan mellan mobiltelefonen och en säker server. En eventuell hackare måste alltså ge sig på båda kanalerna, vilket försvårar det hela avsevärt.

Är detta framtiden?

Se även:

Mobil ersätter dosan

Små företag med stora idéer